Påven svävar över oss i väntrummet

KOLUMNISTER

Vargtimmen.

Stunden mellan djupaste natt och gryning.

Den tid då flest trötta kroppar ger upp, själar ger sig av.

Jag tillbringar natten på en grå plaststol i väntsalen på akuten på Gemelli-sjukhuset i Rom. Somnar till, vaknar, somnar på nytt, tankar och drömmar jagar varandra.

På en stol ligger dagens La Repubblica med nya krisrubriker kring Italiens ekonomi. Berlusconi ler på förstasidan men det är ett leende som

inte når upp till ögonen.

Italien dansar på slak lina vid ett bråddjup.

Och ändå, här på denna akutmottagning är allt här och nu.

Som alltid på de ställen där dödens närhet kan anas som en skugga i utkanten av synfältet framträder livets verkliga värden i skarpa färger och allt annat bleknar bort.

Som svensk är man matad från första stunden på BB med budskapet att vi är landet med världens bästa vård.

Men denna natt och det mottagande jag får skiljer sig inte på något sätt, förstås, från de jag tillbringat på svenska sjukhus.

Väntan och väntan, nerslitna hörn och kanter, men rena mottagningsrum. Stressad men proffsigt effektiv och, trots nattimmen och patientströmmen, stillsamt vänlig personal.

Det enda som skiljer sig från den svenska sjukhusvardagen är en inramad bild på påven i väntsalen, han liksom svävar över oss alla, där i nattimmen.

Trötthet och mer väntan, en äldre man körs ut på bår. Två sjuksköterskor köper kex i en automat, de skrattar åt något. Ett barn gråter hjälplöst, det skär i föräldrahjärtat: ”vännen, vännen”.

Så går ett larm och allt är bråttom, folk rusar till mot en sal längst ner i korridoren. Röster, rop, snabba fötter.

Sedan tystnad.

Vi tittar på varandra i väntrummet, söker varandras blickar. Sedan, åter till tv:n.

En manlig sjuksköterska drar på nytt papper på en brits, vant, rutinmässigt. En ny patient skrivs in.

Jag går ut, anar gryningen som en rodnad i öster.

I taxin hem spelar nattradion Doktor Alban’s ”It’s my life”, minnen från en annan tid, ett annat liv, dansar med varandra till diskorytmen.

Jag blundar och låter mig transporteras hem, sjukhuset är redan långt bakom oss.

ARTIKELN HANDLAR OM