Min uppgivna bikinikropp är ett tecken på vår frihet

KOLUMNISTER

Ljuset i provhytten är skoningslöst, min ­bikiniprydda spegelbild tittar resignerat tillbaka på mig.

Kvinnan i hytten bredvid min suckar lika högt.

Jag tänker på alla reportage med bilder på berömda kvinnors celluliter, med hånfulla kommentarer upptill.

Det är ledsamt hur ofta det är vi kvinnor som rackar ner på varandra. Min er­farenhet av män är att de är betydligt mer kärleks­fulla i sin bedömning av ­våra kroppar.

Fast det verkligt sorgliga är ju just denna fixering vid kroppen. Hur så mycket kraft ska läggas på att fixa, raka, banta, vaxa. Att bli kvinna, enligt mallar och ideal. Alltid kropp, snarare än själ. I stället för att bara tänka, älska, leva och skapa.

Kvinnokroppen. Hyllad, åtrådd. Men också ständigt bedömd och objektifierad. Problematiserad.

Nu när dam-EM i fotboll väntar kan det vara värt att minnas att en av de största invändningarna när kvinnor började idrotta var att de ­inte borde visa så mycket naken hud, i olika tävlingsdräkter.

Det är frestande lätt att tro att lösningen är att vi klär på oss, döljer oss. Men hur illa en bikini än sitter gör den att man kan springa, bada och simma. Hur långt simmar man i en burka?

Och betänk att även i gamla tiders mer kristna Sverige skulle kvinnorna bära hatt eller sjalett, det var ”syndfullt” att visa håret, kjolarna skulle vara långa och fy skam att sitta grensle över en häst, en kvinna skulle rida damsadel. På stranden gällde heltäckande klädsel.

När kvinnor erövrade rätten att bära jeans och baddräkt vann de också möjligheten att hoppa, springa, klättra, träna, simma, tävla - fria.

Det som våra kroppar är till för. Inte för att betraktas, utan för att ge oss själva och andra glädje och njutning.

Så jag försöker se bortom skavankerna, där i provhytten, och tänka att denna kropp är magnifik.

Den har burit och gett liv åt två ljuvliga barn, den är ­kanon på att trängas i tuffa intervjusituationer. Den är ännu riktigt bra på fotboll och den älskar och blir ­älskad med stormande ­passion.

Så nu är den, liksom alla era kroppar därute, värd en riktigt bra sommar.

Stolt och fri.

ARTIKELN HANDLAR OM