De väntar på lunchen – och på döden

KOLUMNISTER

Klockan ringer.

Så hon går upp, sätter på en kopp kaffe.

Tittar ut, det verkar bli en solig dag.

Vart ska hon gå? Vad ska hon göra?

Hon vet inte. Ska hon orka klä på sig?

Ingen som väntar henne, ingen som behöver henne.

Hon borde mejla med försärings-kassan men allt känns så meningslöst. Hon sätter på tv:n, blir sittande.

Älskade vän, hur hamnade du ensam i den där soffan?

Du och jag som gick hand i hand genom barndom och ungdom, alltid tillsammans och med allt framför oss.

Du med dina fina betyg, din skönhet och vänlighet.

Så lätt det är att gå vilse i livet.
Trettio mil bort vaknar barnens gammelfarmor på sitt sjukhem. ­Frukost serveras, hon är glad, vi ska hälsa på.

Längtan och väntan, ett avbrott i monotonin.

Vi tar på våra blå överdragstofflor, går in. Allt är rent, personalen ­outtröttligt vänlig och positiv. Ändå måste jag kämpa mot gråten.

De gamla sitter också de i tv-­soffan. Här är ingen dement, alla är plågsamt klara i sinnet.

Väggklockan visar på 11.10. Så många timmar kvar av dagen, ­mellan dessa väggar.

Lillflickan klättrar upp i mitt knä, skyggar lite inför de gamla. Hennes kind mot min, våra blickar fast i varandras. Fortfarande så liten, så mycket min.

Jag håller henne nära, tänker att en dag ska hon också sitta så här, gammal och ensam. Och jag ska vara borta sen länge, bara ett minne av en barndom och en kärlek.
På tv:n pratar politiker om kaoset efter valet. Vi hör dem, gammelfarmor hör, min barndomsvän i soffan på sitt håll lyssnar hon med.

Vänstersegrarna lovar mer pengar.

Så. Kanske lite mer för att över­leva. Men för att leva?

En politik som inte låter människor gå till spillo med bidrag, men som får ut dem i arbetslivet igen, får vi se den? Som tillåter flexibla system, ett sätta att förena världarna. Alla arbetslösa som går till spillo, alla ensamma gamla.

Med ett liv av erfarenheter och berättelser, men ingen som har tid att lyssna och lära.

Vi stannar länge hos gamla­farmor. Men ändå för kort.

Hon ger flickorna glasspengar. Vi kramar henne och går ut i solen, ­livet.

Hon sitter kvar, det ska bli raggmunk till lunch.
Samtidigt sätter min vän hemma hos sig in sin lunch i mikron, en fiskgratäng. Hon dukar med en tallrik.

Klockan är 12 nu. Bara en halv­timme till lunch på äldreboendet. Bara några minuter tills gratängen är klar.

Två kvinnor som väntar, en dag i en ändlös räcka likadana dagar.

Väntar på lunchen, på döden, på att livet ska gå dem förbi.

Bedragen

Sjöstedt.

Jonas Sjöstedt måste ­känna sig lite som en älskarinna som hållits varm i vänteläge, av Löfven. Men det blev ingen ljuv förening, inga ministerposter.

Sveriges säkerhet

När ryskt stridsflyg nu kränker vårt luftrum känns det tryggt att få in MP, som vill minska försvaret kraftigt, i regeringen.