Våga ta debatten om kåkstäder

Foto: Lars Pehrson / SvD / TT
Olagliga boenden är en grogrund för utanförskap.
KOLUMNISTER

Är detta en man? Är det här ett liv?

Jag ser den rumänske tiggaren utanför min lokala matbutik. Jag undrar vem han är på hemmaplan. Är han eftertraktad på bykrogen? Vad drömmer, tänker och vill han? Här i Sverige är han ingen, osedd. Eller, som mest, en tiggare att sticka till en tjugolapp då och då.

För någon vecka sen var jag i Rom några dagar, åkte förbi slumområdena där de rumänska tiggarna bor. En ändlös räcka plåtskjul och kartonghus.

Jag såg misären, lidandet och kriminaliteten i dess spår. Och jag undrar om de svenskar som tycker att vi ska låta de hemlösa rumänerna bo var de vill, i strid med vår lagstiftning, förstår vad det leder till.
Vill vi bygga ett Sverige med likadana tältläger? Barn som inte går i skolan. Människor utan tillgång till sjukvård och tandläkare. Tjugo plåtskjul som växer till en kåkstad på 20 000. Folk som lever helt utanför samhället.

Är det att vara snäll att tillåta det?

Självklart inte. Inte mot någon.

Som så ofta i Sverige är det svårt att föra en balanserad diskussion. Antingen skänker du en slant, ger bort din gamla vinterjacka och definieras som en god människa.

Eller så gör du allt det där men ifrågasätter samtidigt hållbarheten i att låta folk leva på våra gator och i våra parker. Och riskerar att bli sedd som en ondsint rasist.

Fast du bara är realist.
Därför är det befriande att Stockholms moderata oppositionsborgarråd Anna König Jerlmyr nu vågar ta debatten om risken för framväxande kåkstäder.

I Malmö har socialdemokratiska kommunalrådet Carina Nilsson också slagit fast att folk inte kan bo i tältläger i Pildamms-parken. Hon noterar också att ”lägret byggs ut varje dag. Förra veckan kom 100 nya migranter”.
Det säger sig självt att problemet måste hanteras. Nu.

För de utomstående som drabbas när allmänna toaletter används som badrum eller sopstationer fylls med avföring och hushållssopor.

Men också inte minst för de hemlösa rumänernas egen skull. Lösningen? Det finns inga enkla svar. Men jag vet att man kan skänka pengar, lida med de utsatta och ändå inte tycka att de ska få bo olagligt i kartonger i skogen. Och att den långsiktiga lösningen alltid är arbete, inte tiggeri.
När vänstern en gång ville radera klassklyftorna och bygga ett jämlikt land var rivandet av fattiga kvarter och byggandet av nya bostäder en viktig del i den kampen.

Den som lever i slum är ofta dömd till utanförskap.

Jag kan inte tro att någon verkligen vill att vi ska gå tillbaka till ett sådant Sverige.

Lort-Sverige

Ludvig "Lubbe" Nordströms socialreportage från 1938 väckte stor debatt om de bostadssociala bristerna i det svenska samhället. Vill vi år 2015 låta utvecklingen gå bakåt?

Från 17 till 44

Så mycket har antalet boplatser där EU-medborgare vistas i Stockholm ökat bara på ett år. Den rödgrönrosa majoriteten har stoppat avhysningarna.

ARTIKELN HANDLAR OM