Europa inte stort nog för alla människor som lider

Foto: Carmelo Imbesi / AP
Europa står nu inför sin svåraste utmaning i modern tid, med alla miljoner människor som vill hit, skriver Jennifer Wegerup.
KOLUMNISTER

Det var den vackraste sången.

”Jag vill leva i ­Europa”, på vår ­gula lilla radio. Lördagsmorgnar. Svensktoppen och Arja ­Saijonmaas mäktiga röst. Tryggheten i vårt kök, världen utanför i låten.

Fyra turister som bilar genom ett Europa delat mellan öst och väst. Berusningen över skönheten och variationsrikedomen. Vetskapen om att allt kan gå förlorat.

Fruktan för ett kärnvapenkrig, minnet av alla krig genom århundradena för att uppnå vår ­demokrati och frihet.

”Jag vill skratta och gråta och dansa, jag är yr och förlorad och kär”, sjöng ­Arja och berörde något djupt inom mig.

Pappa rostade bröd och berättade om sina tågresor i östblocket som ung, ­bakom lidandets mur.

Fem dagar efter studenten tog jag tåget ut i Europa. Land efter land, stad efter stad. Yr och förlorad och kär.
Europa. Trots alla dess fel och brister för mig ändå den vackraste. För sin vilja till frihet, jämlikhet och jämställdhet. Ett modernt och sekulariserat samhälle, efter århundraden av kamp för att nå dit. Kvinnokamp. Arbetarnas kamp. Upplysningstiden. Det blod som spillts för att nå hit. Värden som aldrig får gå ­förlorade.

Europa står nu inför sin svåraste utmaning i modern tid, med alla miljoner människor som vill hit. Desperata flyktingar och så de som vill ha ett bättre liv, en ny start.

Käbblet i EU och bland ­folket. På ena ytterkanten de som vill ha öppna ­gränser, på den andra de som menar att vår civilisation är hotad. Båda gör det lätt för sig.
All världens lidande kan inte bo i Europa. Men vi kan inte heller bara blunda. Hur hjälper vi akut och hur finner vi hållbara lösningar på sikt? En rättvist fördelad börda mellan länderna. ­Arbete och integration. ­Människor som blir en del av Europa och inte bara ­flyktingar och tiggare på hennes gator, främlingar i hennes förorter, med ­växande klyftor och farliga ­sociala motsättningar som följd. Det är vår tids stora ödesfråga och vi måste hitta svaren.

Jag blundar och är tillbaka i min barndoms kök, hör sången. Aldrig har den varit vackrare, vemodigare och mer ödesmättad.