Almedalen liknar en bra naturfilm från Amazonas

KOLUMNISTER

Jag har varit på zoo. Innan ni gnällskäller om att jag understöder så barbariska nöjen kan jag väl få fortsätta några meningar.

Förmildrande omständighet ett: det här är ett väldigt modernt zoo. Interaktivt. Man får röra sig fritt bland djuren och de får röra sig fritt bland besökarna.

Förmildrande omständighet två: det finns visserligen en inhägnad, men grindarna står öppna, så både djur och besökare kan gå ut om de vill. Det vill inte djuren.

Förmildrande omständighet tre: inhägnaden är full av matplatser med varierad kost för alla arter och mycket påkostade och skräddarsydda boplatser.

Förmildrande omständighet fyra: djuren är människor.

Det var politikervecka i Visby. En komplett samling av den svenska grenen av homo politicus, den politiska människan. Luften innanför ringmuren var tjock av parningsrop och revirryt. Med själva huvudstammen, partiföreträdarna, följer dessutom biarterna.

Partierna är ju värddjur för alla som vill ha något, från hyresgästombudsmän och yrkeslesbiska till pr-konsulter och miljardindustrier.

Det är som med rådjur och fästingar. När värddjuren lämnar Visby är de så knottriga av parasiter att de ser ut som om de dragit en Näcken-kondom över huvudet.

Själv stod jag ut en eftermiddag och två kvällar. Det var intressant. Ungefär som en bra dokumentär från ett krälande Amazonas. Men efter ett tag börjar det krypa på kroppen. Då byter man kanal.

Vi åkte och tittade på Muramaris. Det är ett fantastiskt medelhavspalats i miniatyr norr om Visby. Trädgården är så där som trädgårdar bara är på bild. Och så finns den romantiska historien bakom det hela.

Ellen von Hallwyl byggde Muramaris med sin 20 år yngre man Johnny Roosval i början av 1900-talet. Roosval var informator till Ellens barn i hennes första äktenskap och skilsmässan och omgiftet var en stor skandal. Ellen var ju inte vem som helst, hon var dotter till Wilhelmina, hon med det Hallwylska palatset i Stockholm och samlarneuros som en hamster.

Av fin familj, som det heter.

Fint är i alla fall Muramaris. Fast i behov av renovering. Men det intresserar inte kommunen. Jag frågade en sommargotlänning varför. Han talade om att det som inte kan göras med en traktor inte anses värt att göra på Gotland. En inflyttad gotlänning tyckte att det var ogeneröst sagt. Det som kan göras med grävskopa räknas också.

Men på Sveriges vackraste ö är det liksom mer det grova smutsarbetet som gäller. Det förklarar varför det satsas så mycket på den politiska djurparken i Almedalen och så lite på Muramaris.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM