Peps skulle aldrig bo på Grand Hôtel

KOLUMNISTER

Och så har det kommit en bok jag inte vågar läsa. Inte för att den är läskig. Även om det sägs att den är det.

Donna Tartt är tillbaka. Om ni inte minns henne är ni ursäktade. Det var tio år sen sist. Polare till Brett Easton Ellis, skräckelromanens kung. Han som är bra på hur man styckar folk. Och på att rabbla varumärken.

Då, för tio år sen, hade Donna Tartt skrivit "Den hemliga historien". 28 år gammal. Med en roman som satt som en smäck. Det var lite sex och lite mord och lite droger och lite filosofi och en hel del studier i klassisk grekiska och randiga skolhalsdukar och murgröna på nygotiska tegelhögar.

Allt en ung glasögonorm kan önska sig. I ett paket.

Nu, efter tio år, är hon färdig med sin andra roman. Sexhundra sidor som heter "The little friend". Och jag vågar inte köpa den. För tänk om den inte är bra. Eller, mer precist, tänk om den inte får mig att vilja plugga klassisk grekiska, eller tvingar mig att jaga efter en randig halsduk, eller vad det nu kan vara som gäller. Den här gången.

Ett tag funderade jag på att läsa om "Den hemliga historien" i stället. Men jag vågar inte det heller. Jag kanske har blivit vuxnare. Så det kanske bara är en bra bok numera. Inget sinnesutvidgande.

I stället lyssnar jag på Peps munspel. Peps Persson, alltså. Inte Sveriges Donna Tartt, men Sveriges Bob Marley. Eller kanske mera Sveriges Peter Tosh. Och dessutom Sveriges Muddy Waters.

Förresten är Peps Sveriges Bruce Springsteen också. Eller åtminstone Göingebygdens Bruce. Farsan tar en gök i bonnköket. Lived på lanned. Det är minst lika bra som The River eller My Hometown. Fast mindre pompöst. Vardagssverige. Middle America, som det heter när Brucan skriver om sitt.

Men Peps blir inte hyllad som Bruce. Till och med en halvkändis som Donna Tartt får mer press. Inte fan campar folk i en vecka för att få biljetter till Peps. Han får inga egna kvällstidningsbilagor. Och tonårsminister Mona Sahlin skriver inga kärleksbrev till Peps i Expressen.

För Peps är inte amerikan. Bara en medelålders bonnapåg med tovigt skägg. Inget att komma med när Brucan med bicepsen checkar in i presidentsviten på Grand.

Peps skulle aldrig bo på Grand. Han skulle bo på hotell Oden, eller något sånt. Någonstans där man får rulla sina egna cigaretter utan att portiern gnäller.

Peps är sin egen. Uppfödd på päror, brö och fläsk. Stabil.

Vad Donna Tartt är uppfödd på kan man undra. Hon är liten och tunn som en skogsmus. Elegant. Skulle smälta in fint på Grand.

Vetifan om man vågar lita på en sådan. Inte efter tio år. Det kan ha blivit vad som helst. Säkrast att hålla sig till gamla minnen. Och till Peps, förstås.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM