Michael Caines morsa gjorde ett rätt bra jobb

KOLUMNISTER

En dag – det var 1971 – fick sir Maurice Micklewhite se en reklamfilm för kaffe. Maxwell House, närmare bestämt. Och så började han packa.

Sir Maurice hade aldrig varit i Brasilien, men om den där tjejen i reklamen fanns i Brasilien så var det till Brasilien han skulle. Punkt slut.

Eller inte riktigt. För tjejen visade sig bo på Fulham Road. I London, alltså. Där sir Maurice själv höll till. De träffades. De gifte sig. De fick en dotter. Trettio år senare är de fortfarande ett par.

Hon hette Shakira Baksh, den där kaffebönan. Nu heter hon väl Lady Shakira Micklewhite. Eller Shakira Caine. För allt det här utspelade sig långt innan Michael Caine – Englands svar på Paul Newman, Clint Eastwood och Robert De Niro – kunde lägga sir till sitt egentliga namn.

1971 hade Maurice Micklewhite varit Michael Caine i en så där tio, femton år. Han hittade på namnet när han stod i en telefonkiosk på Leicester Square. Myteriet på Caine visades på bion bredvid. Caine brukar säga att han är tacksam att han inte tittade åt andra hållet. Där gick De 101 dalmatinerna.

Då, i slutet av femtiotalet, hade han en bit kvar. Inte för att han hade legat på latsidan. Man kan inte göra det om farsan är vaktmästare på Billingsgates fiskmarknad och morsan är städerska. Men först 1964 fick han sitt genombrott i Zulu. Och sen blev det Alfie och Oscarsnomineringar och pengar och berömmelse. Madness, det mest engelska av alla engelska arbetarklass-band, har till och med gjort en låt om honom. ”My name is Michael Caine”, heter den.

Så på det hela taget gick det bra. Mamma Micklewhite kunde få en ny lägenhet.

Det finns en bild som är tagen innan Michael hade råd att flytta morsan. Ett vardagsrum i Londons East End. Gardiner, som sliten gasbinda för fönstren.

Michaels brorsa Stanley vid bordet. Morsan i en gammal fåtölj. Storblommig klänning och kofta. En kopp te i handen, förstås.

A cuppa, som de säger. I mitten Michael själv i en nedsutten soffa. Vita skjortärmar och slips. Ena benet över det andra. Tjocka, hornbågade glasögon. En tidning, nonchalant vikt, i handen. Han kollar nog fotbollsresultaten.

Eller kanske inte. För han tittar in i kameran. Oslipat elegant. Det syns att han har tränat på uttrycket. Stanley struntar i alltihop. Morsan ser irriterad ut. ”Typiskt Maurice”, verkar hon tänka.

Hade hon vetat att han skulle bli sir Maurice hade hon nog garvat. Och hade hon hört ”My name is Michael Caine”, skulle hon nog ha påpekat att det var det inte alls det. Har man bytt blöjor på Maurice Micklewhite krävs det mer än några filmrullar för att han ska bli Michael Caine.

I mars blir sir Maurice sjuttio. Hans morsa gjorde ett rätt bra jobb.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM