Piss i den politiska elitens skattegrädde

KOLUMNISTER

Snart knackar det väl på dörren. Kling-och-Klang-myndigt. ”Hur var det här då?” Snart kommer väl uniformerna hit och hämtar mig och sätter mig på ett plan till Ouagadougou. Eller nåt.

För när Leijonborg har backat på språktesterna behövs det något annat. Något som fångar ”svenska värderingar”. Jan O Karlsson-testet, till exempel.

Jag vet vilket vin Jan O Karlsson bjuder på till kräftor.

Jag vet vilket nummer det har på Bolaget. Jag vet hur många kräftor man får om man blir bjuden.

Jag vet vad de bjudna elitsossarna tycker om saken. Jag vet hur Jan O:s lägenhet ser ut.

Jag vet hur hans fru ser ut. Åtminstone genom ett teleobjektiv. Jag vet vilka gardiner de har i sommarhuset på Fårö.

Jag vet att Jan O Karlsson har risig mage. Även om jag inte fått se gastroskopibilderna. Ännu.

Jag vet också att jag borde vara upprörd. Jag borde vilja veta allt detta. Varje detalj borde göra mig ännu mer förbannad. Skriva-insändare-förbannad. Vän-av-ordning-förbannad.

Men jag orkar inte. Jag bara orkar inte.

När Jan O Karlsson fortfarande var arrogant och bad journalistkopplet dra åt helvete var han åtminstone lite intressant.

Men nu, när han rullat över på rygg för att Publicistklubben och fackets kappvändare ska kunna kittla honom på magen, är han samma gamla tråkiga sossekarriärist igen.

Och jag orkar inte bli förbannad.

Förstå mig rätt. Jag gillar inte den politiska adelns moral, som får den att skinna oss på allt vi tjänar och sedan plocka ut de egna miljonerna i euro.

Jag tycker inte att det är okej att det politiska frälset ligger i ständig omloppsbana mellan Fårö och Bryssel.

Det är bara det att det inte är något nytt. Så funkar det. Så har det alltid funkat.

Är det fel? Japp! Blir man förvånad? Bara om man är naiv.

Bara om man inbillat sig att politiska makthavare är speciella. Eller att sosseministrar är speciella.

Jan O:s kräftskive-pension är en piss i den politiska elitens Atlant av skattegrädde. Vill ni göra något åt det, sluta gnälla.

Gör något som spelar roll i stället. Stoppa deras försök att nå en högre omloppsbana: rösta nej till EMU.

Betala så lite i skatt du bara kan. Strunta i att rösta.

Ge dem inget gratis. Låt dem arbeta för sina privilegier.

Jan O är bara en av alla trädgårdstomtar i politikens eviga Sommarland. Skit i honom. Slå till där det känns.

Men det är väl en osvensk värdering. Att inte bli upprörd av en ministerlön.

Att inte efterlysa den ärliga, folkliga ledaren som aldrig kommer. Att veta att politiken alltid är ett elitprojekt som ska hållas kort, oavsett vem som regerar.

Så snart knackar det väl på dörren. Behöver man badbyxor i Ouagadougou?

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM