Moder Svea överlever

KOLUMNISTER

Kalla mig sentimental, men jag gillar den gamla käringen. Egentligen har det väl inte så mycket att göra med henne. Hon är som hon är. Kall som en svavelstickeflicka på julnatten. Igenvuxen som en miljöpartist. Högdragen som en kulturredaktör. Missunnsam som en journalist.

Men det är min käring. Moder Svea. Inte så att jag viftar med flaggor. Men ändå. Någonstans måste man ju komma ifrån.

Så när hon står där och balanserar på broräcket med sina 700-åriga knotlemmar känns det som man borde göra något. Man vill inte ha på sitt samvete att man lät en hel nation begå självmord.

Det var lördagen före jul jag fick höra om saken. ”Sverige”, sa vår statsminister Göran Persson, ”kan inte leva med ett nej till EMU.”

Man blev rätt skakad. Här har Håtunalekar och gästabud i Nyköping ridits ut. Unioner med diverse grannland uthärdats. Dackefejder, Sturemord, sjuårskrig, trettioåriga krig, tåg över Bält, knapprojektiler vid Fredrikstens fästning, stora daldanser och förenings- och säkerhetsakter genomlevts. Till och med två världskrig, ett statsministermord och sju säsonger av Expedition: Robinson har hon klarat av.

Men nu skulle alltså allt det där riskera att ta slut. Bara för att den gamla käringen inte har vett nog att be om rätt monopolpengar att ha i handväskan. Vi skulle bli statslösa. En av alla de där befolkningsspillrorna som irrar över jorden och bönar om härbärge. Och Moder Svea, död för egen hand, nedgrävd i skam utanför EU:s kyrkomur.

Eller kanske ännu värre.

Långhelger är ju svåra på det sättet. Man hinner fundera. Vrida och vända. Grubbla. Kunde statsministern mena att ett nej inte bara skulle radera ut nationen Sverige? Kunde han mena att vi, svenskarna, skulle försvinna också? Att vi skulle vakna upp den där måndagen i september, dagen efter folkomröstningen, bara för att upptäcka att vi inte vaknade upp?

”Sverige kan inte leva med ett nej till EMU.”

Var det ett folkmord, eller snarare ett folksjälvmord, han förutsåg? Och vem skulle i så fall släpas till domstolen i Haag för att ställas till svars?

Nyåret gick. Jag fick lov att kolla upp det. Få klarhet. Statsministern hade preciserat sig:

”Vi kan säkert hanka oss fram, men det kommer inte att kännas naturligt.”

Jaha. Var det bara så han menade? Att hanka sig fram utan att det känns naturligt är ju definitionen av att vara svensk.

Skulle det bli nej, fyllde han i, ”är jag ganska säker på att det blir ett nytt beslut”.

Då slappnade jag av. Folket har alltid fel. Därför måste man se till att det blir rätt ändå. Svenskare än så blir det inte utan Gärdebylåten.

Inte är den käringen på väg att hoppa, inte.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM