Direktörs- skandalerna måste ske med finess

KOLUMNISTER

Hur länge ska vi behöva vänta innan vi får en saftig sexskandal? Och nu talar jag inte om någon liten halvmesyr. Inte någon upp-bålad fyrtiotalistgubbe som smygklämmer en uppmålad byråassistent på firmafesten.

Jag talar om något ordentligt. Något som håller internationell klass. Något med apelsiner, gummimasker och män i nylonstrumpor. Eller något med ett gäng flickscouter. Eller åtminstone något med tvillingar.

Kanske aldrig.

Efter en vecka med Sveriges Radio och SL-resor - såna som månadskortet inte täcker - börjar jag helt tappa hoppet.

Det blir kanske inte bättre än så här. Politruker som gör bort sig med skattemedel. Dirrar som tar med frugan till Mallorca.

Vad fan är det?

Det är som någon gammal Åsa-Nisse-film. De kan inte ens göra skandal med hedern i behåll. Fantasilösa ettöres-smällare. Smygfusk och amatörsnattande.

Och allt med kläderna på. Det är som om till och med skandalerna följer någon förordning från Socialstyrelsen.

Har vi alltid varit så här tråkiga och tillrättalagda? Så tänker jag ungefär och flyr missmodigt in i en bok för att skingra depressionen. "Folkets Gröna Lund" heter den. Av Andreas Theve, Mats Wickman och Ove Hahn. Utgiven på Lind & Co.

Inte för att jag har några förväntningar. Nöjesfält är mest kul om man är sockerknarkare och gillar att kräkas.

Barntillåtet.

Trodde jag.

Men så läser jag om "nakenboxerskan Blodiga Mari" som brukade hålla till på Gröna Lund och slå skiten ur alla motståndare, oavsett kön.

Om de inbjudna "läppnegrerna" som bodde en säsong i en hastigt uppförd afrikansk by på Kyhlbergska tomten, bakom nöjesfältet. Socialstyrelsen släppte in dem eftersom de inte ansågs "konkurrera med inhemsk arbetskraft".

Jättedamen Angelika och vaxkabinettets realistiska avbildningar av syfilisens olika stadier låter också rätt kul. Och Shirley Crawford, som strippade på hög höjd och sedan dök i en vattentank.

För att inte tala om "Sagostaden Liliput", där 50 dvärgar, eller lilleputtar som de kallades, höll högvakt, brandstation, rådhus och till och med ett riktigt, katolskt bröllop.

Så sent som 1970 utsågs "Miss Mässing" på stora scenen. Vinnaren i skönhetstävlingen fick 1 200 spänn. Precis som många rättrogna ordningsmän kräver i dag saknade Miss Mässing-tävlingen det förhatliga baddräktsmomentet.

Men det berodde inte på någon snipig ideologi, utan på att de tävlande saknade baddräkt.

All annan form av dräkt också, för den delen.

Det är nästan så att man får lust att gå på Grönan. Men de har väl städat upp där också.

Det är nog inte roligare än en genomsnittlig svensk skandal numera.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM