Public serviceradion – inte så lättförstådd

KOLUMNISTER

Radion är väl fantastisk? Det kan vara musik, eller nyheter, eller reportage från en mjölkbonde i Västerbotten.

Eller så kan det vara såna där program där de pratar lite i mun på varandra.

Fast bara lite. På ett särskilt sätt. I samförstånd, liksom. Så att alla som lyssnar ska förstå att här sitter minsann inte bara avslappnade människor som är vana att prata i radio.

Nej, här sitter människor som vet något fantastiskt intressant. Minsann. Något du inte har en aning om. Och de kommer inte att tala om vad.

För de här människorna - som just nu pratar lite, men bara lite, i mun på varandra - har en hemlis.

Undertext, kallas det när de låtsas ha en hemlis i såna där program. Som oftast har att göra med kultur.

I förrgår lyssnade jag på ett program av det där slaget. Det handlade om seende. Man förstod av hur de sa SE-EN-DE att det inte var frågan om något enkelt, som vem som helst kan lista ut.

En tjej gick runt och spelade in sig när hon stod på lite olika ställen. Hon ställde sig på en gata med horor i Oslo och berättade i sin lilla mikrofon om hur hon kände.

Hon kände sig ut-TITTAD.

Ni förstår kopplingen, va? TITTAD - SE-EN-DE.

Så frågade hon en tysk aktris om det inte var lite samma sak att gå på stritan som att stå på en scen. Det var det, sa den tyska aktrisen. Lite - men bara lite - i mun på mikrofontjejen. Men det var samtidigt inte samma sak. Tillade aktrisen. Med mycket undertext.

Den tyska aktrisen var inte vilken aktris som helst. Hon var performance-aktris. En sån som hittar på något och kallar det konst. Ungefär som den där ryssen, om ni minns honom, som lekte att han var hund för några år sedan. Det kallade han konst.

När han bet en museibesökare i benet kallade polisen det för misshandel.

Den här performance-aktrisen hade "gjort sin Shakespeare" och tröttnat.

I stället tyckte hon att det kändes viktigt att visa att Marilyn Monroe var en otrevlig, korkad knarkare.

För att göra det klädde hon sig som Marilyn. I den där klänningen som blåser upp av vinddraget, ni vet. Fast performance-aktrisens klänning blåste inte upp av vindraget. Hon drog upp den själv. Med kedjor som satt fast i kjolfållen. I andra änden satt kedjorna fast med krokar. I huden på hennes armar.

Krokarna var symboler för något. Det förstod man. Men det var en hemlis vad de var symboler för. Kanske hade det att göra med SE-EN-DE.

Det lät som om de blinkade mot varandra, mikrofontjejen och den tyska performance-aktrisen, vid sitt cafébord i Oslo.

Konst. Samförstånd. Public service. För det var P1, förstås.

Radion är fantastisk. Snart kanske den till och med skaffar sig en chef.

Johan Hakelius