Bra somrar får vi för våra synders skuld

KOLUMNISTER

Jag snackade med en kille som hade åkt över Östersjön i en roddbåt i sommar. Ja, kanske inte riktigt en roddbåt. Den hade motor och ratt. Men inte så mycket mer.

Det var i och för sig på ölhaket Pelikan. Man ska inte tro allt man hör där. Det är som vilket stadshotell som helst. Värre just den här kvällen, för ölet var fritt ett par timmar. Dessutom var allihop där för att fira Annette Kullenbergs nya, underbara roman, Den enögde älskaren, som handlar om lord Nelson. Sånt kan skapa hävdelsebehov.

Fast inte hos den här killen. Han tycker att det är normalt att sitta i en eka på Östersjön.

Han kommer inte ens på tanken att koppla upp sig under överfarten, så att han kan pumpa ut spetsade rapporter i realtid och hamna i gräl med Jan Guillou.

Han saknar pr-konsult, helt enkelt.

Alla verkade nöjda med sommaren, där på Pelikan. Så där som det är när det faktiskt varit sol och varmt i flera dagar under semestern. "Det vore synd att klaga", säger folk och låter tänderna belysa solbrännan. Man säger så: "Det vore synd att klaga." Det vore ju synd att ta i för mycket, också. Ändå var det en positiv överraskning.

Ni måste ju ha märkt det: när man äntligen får en sommar som duger något till är allt fel. Vårt fel. Vi borde skämmas. Och dessutom borde vi vara rädda.

Hudcancern är bara förspelet. Den dyker upp redan i mars, när polarnatten börjar lätta. Man ska akta sig för att gå ut. Annat än på vintern. Förutsatt att det är snöstorm med hög solskyddsfaktor. Hål i himlen, ni vet. Bra väder är livsfarligt. Och det finns alltid någon svanmärkt liksvepare redo att dra slutsatser. Vi borde aldrig ha uppfunnit kylskåpet.

Sen kommer fästingterrorn. Måste ni ut, håll er till asfalt. Tvingas ni lämna asfalten, bär sjöstövlar.

Och så finalen. Det blir, mot alla odds, isfritt redan i mitten av juni. Då smäller fällan igen. Bra somrar, får vi höra, är onormala. Bra somrar är "extrema". Som nynazister.

Vi ska skämmas för en bra sommar. Bra somrar får vi bara för att vi har åkt för mycket bil. Vi måste omedelbart börja leva som grottapor, tills de blötkalla, normala somrarna är tillbaka.

Jag har oroat mig för att folk ska gå på det där. Att de inte ska begripa att det alltid funnits folk som blir upplivade av att göra resten av mänskligheten skuldtyngd och deprimerad. Folk som möter varje leende med ett friskt löfte om jordens undergång.

Men efter den där kvällen på Pelikan vet jag bättre. Svenskar är inte så lättskrämda, bara solen skiner.

Det är starkt. Nästan hjältemodigt, med moderna mått mätt. Kanske inte i klass med att ta ekan över Östersjön. Men inte så långt efter lord Nelson.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM