Såg du om Liv Ullmann hade kroppsstrumpa?

KOLUMNISTER

Det är visserligen bara onsdag. Veckans näst vanligaste dag, efter tisdag. Men ändå. Trots att det bara är onsdag. Tänk dig, för ett ögonblick, att du är ett geni.

Ni som är riktiga genier, som hon som var i tidningen häromdagen och hade löst ett av världens olösta matematiska problem, kan sluta här. Det här är en meningslös text för er. Ni vet det här redan. Också.

Men för oss andra: vi låtsas alltså att vi är genier. Vi är sådär som genier ska vara. Lite frånvarande, plågade, förföljda av en orättvis barndom, ständigt medvetna om världens alla jävligheter. Vi bär på ångest. Och vi tycker att människor är svåruthärdliga.

Det är inte det att deras liv är meningslösa. Det är i och för sig sant. Men det gäller alla liv. Skillnaden är att vi genier begriper att våra liv är meningslösa. De andra inbillar sig att deras liv inte är meningslösa. Det är det som är svåruthärdligt.

Nå. För att stå ut måste vi skapa. Och eftersom vi är genier duger inte vad som helst. Vi nöjer oss inte med att bli sockerbagare, snickare eller florister. Tårtor, friggebodar och ett dussin långskaftade är inte nog. Det måste vara symfonier. Astrofysik. Kvantmekanik. Allra minst romaner. Eller i varje fall film.

Säg att vi gör en film. Arbetet är ingen njutning. Det är snarare plågsamt. Ett tvång, en besatthet, ett sätt att mota dödsångesten. Vi ligger vakna på nätterna. Det gör vi förstås alltid, men just nu ligger vi extra vakna. Vi skulle behöva en bettskena, men sånt kan inte genier hålla på med.

Så blir vi klara. Filmen ska ha premiär. Vi har fyllt den med allt vårt svarta. Då skriver någon om filmen.

"Kastade FLASKA under INSPELNINGEN!" står det. "ULLMANN krävde KROPPSSTRUMPA i NAKENSCEN."

Ja, ni kanske såg Ingmar Bergmans "Saraband" i måndags kväll. Och ni kanske såg rubrikerna i förra veckan. Nu gick det inte ens att urskilja om Liv Ullmann hade kroppsstrumpa eller inte. Motljus. Erland Josephson, däremot, hade i ett ögonblick alldeles tydligt ingen kroppsstrumpa.

Men det är inte det som är poängen. Eller snarare: att det inte är det som är poängen är just poängen. Tänk er att vara Ingmar Bergman. Göra allt det där som genier gör. Och sedan få FLASKA, KROPPSSTRUMPA och NAKENSCEN som tack.

Jovisst. Han får en hel del annat också. Sånt som "det förflutna bär en plåga som alltjämt är outhärdligt stark" och "den ständiga drömmen om den gäckande nåden och försoningen".

Fina grejer. Men ändå. FLASKA, KROPPSSTRUMPA, NAKENSCEN. Är det sånt man har odlat ångest för?

Jag tyckte bara att vi som inte är genier kunde tänka på det en stund. Som en ren solidaritetshandling.

Fast nu kan vi väl känna att livet är meningsfullt igen?

Ta en fika och skvallra lite. Såg DU om Liv hade kroppsstrumpa i måndags?

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM