…men vi kan inte alla räkna lik dagarna i ända

KOLUMNISTER

Det är inte så inne att vara uppåt. I Svenska Dagbladet häromdagen fanns en sammanfattning av ”utrikesåret”. Sammanfattningen började med en helsida full av text. Så här stod det:

”5 januari Israel 25 döda, 108 skadade. 8 januari Colombia 1 död. 9 januari Colombia 3 döda, 6 skadade. 12 januari Colombia 3 döda, 3 skadade. 15 januari Sri Lanka 6 döda. 21 januari Zimbabwe 1 död, 7 skadade. 22 januari Indien 1 död, 9 skadade””

Ja, ni börjar kanske förstå. Och det där var inte ens hela januari.

Det är mer än elva månader kvar att redogöra för. Uppräkningen, elegant formgiven, gäller dessutom bara attentat. Till det ska vi lägga krig och olyckor och alldeles vanliga mord. Tortyr och jordskalv och torka och aids-epidemier.

Svenskan - tidningen, alltså - ligger förstås helt rätt i tiden.

I går, i radions tidningskrönika, kallades 2003 ett bedrövligt år.

Det var Serbien och Berlusconi och Irak och giriga direktörer och Anna Lindh och dumma svenskar som röstar fel och eländiga polacker som stjälper vår fina EU-konstitution.

Östgöta-Corren tog ledningen genom att redan i förväg slå fast att 2004 inte heller är nåt att ha. Vi kommer alla att förlora våra jobb nästa år.

Allt det där och dessutom Sara Lidman. Hon fyller åttio och har inte föränd-rats ett dugg de senaste fyrtio åren. Det är inte alltid en komplimang.

Det är inte det att man missunnar alla dessa skrivande och talande tänkare deras tungsinne.

Världen är en jämmerdal, fylld av orättvisor, våld och skurkar. Men man undrar lite.

Vad ger de för nyårslöften, till exempel?

Kan en liberal ledarskribent, med världen på sina axlar, lova något så trivialt som att sluta röka? Kan en skrivande sosse, med ett samlat ansvar för mänskligheten, lova något så enkelt som att börja motionera?

Det måste trots allt vara en ganska klen tröst att få rum i bikinin när syndafloden sköljer över oss. Eller att ha befriat sitt lamslagna doftsinne från tobaken, när allt som finns att sniffa på är svavel och aska.

För egen del tänker jag för en gångs skull lova något som kanske går att hålla. Inte att ge upp tobak, vin eller härlig, fet mat. Inte att avsätta Berlusconi, krossa den serbiska nationalismen, tvinga fram en europeisk superstat, förhindra jordbävningar eller kastrera alla medelålders män.

Mitt löfte är att låta bli att kokettera med en elegant nattsvart livssyn. Att inte avskriva mänskligheten som en samling mördare, miljöförstörare, våldtäktsmän, mullor, fascister och girigbukar.

Jag ska, trots allt, försöka behålla något så omodernt som ett gott humör.

Det är säkert oansvarigt, ytligt och vulgärt. Men vi kan inte alla räkna lik dagarna i ända.

Gott nytt.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM