Alla vill tillhöra en grupp offer

KOLUMNISTER

Hur baklänges är de muslimer som hojtar, eldar och trampar runt på flaggor?

Ja, ursäkta frågan, men om ni är ärliga vet ni att frågan egentligen finns där hela tiden. För i stort sett varje kommentar pyser av ett allmänt antagande om att vi har att göra med Människorna Som Utvecklingen Glömde. Skriet från medeltiden. Och det oavsett om den som kommenterar är islamofil eller islamofob.

Ta Jan Hjärpes artikel i Svenska Dagbladet för några dagar sedan. Jag menar, det är svårt att just nu hitta någon som är mer förstående inför muslimsk ilska än Jan Hjärpe. Vad hade hans artikel för rubrik? Jo: "Enkla muslimer mår illa".

Poängen var ungefär den att många muslimer är så inkrökta att blotta åsynen av en teckning med orden "Profeten Muhammed" får dem att spy. Bokstavligen.

En primitiv känsla, alltså. Utan förmåga till distans eller analys. Ungefär som den byxvätande skräck en medeltida svensk kände om en svart katt korsade hans väg en mörk skärtorsdagsnatt.

Ju mer jag hör det där, desto mindre tror jag på det. För mycket i hela den här bisarra hysterin talar snarast för motsatsen. Det är något ytterst modernt över alltihop.

Är det något som är typiskt för 2000-talet så är det grälsjukan. Grälsjukan och lusten att stämpla sig själv som ett offer.

Det kan vara ras, det kan vara kön, det kan vara religiös övertygelse, sexuell läggning, sjukdom, missbruk, handikapp eller till och med matvanor. Vad som helst duger för att kunna göra anspråk på att tillhöra en grupp offer. Med rätt att vara förbannad på allt och alla.

Varje sådan grupp får talesmän. Politiska entreprenörer som jobbar heltid med att hitta saker att vara ilsken på. Inget är för smått när "svaga grupper" ska få en orsak att känna sig kränkta, förolämpade och skymfade. Påpekar någon att de är löjligt överkänsliga, ropas det genast om cynism, sexism, rasism, eller någon annan otrevlig -ism.

Det här är det ultramoderna sättet att bedriva politik. Att gräla sig till makt, ursäkter och kompensation. I Sverige brukar det sluta med ett nytt verk, en ombudsman, eller åtminstone en festival. Den här gången går det vildare till. Men upplägget är detsamma. Modernt så det förslår. Även om "enkla muslimer" kaskadkräks tills Öresundsbron spolas bort.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM