Oron för det som inte går att mäta

KOLUMNISTER

Kanske minns ni honom, kanske minns ni honom inte. Den där killen - ingenjör, någonstans i Norrland, tror jag - som för någon månad sedan skulle bevisa att Jesus aldrig funnits. Det var precis på det där sättet som det brukar vara med troende ateister. Det var überlogiskt, bevis och motbevis, renskalat, rationellt och framför allt VETENSKAPLIGT.

Det finns inga BELÄGG för att Jesus existerat. Den som ARGUMENTERAR RATIONELLT kan inte komma till SLUTSATSEN att Jesus existerar.

Så dök han upp i tv och förklarade att han trodde på reinkarnation.

Det är sådana stunder man lever för. Särskilt nu.

Ni har säkert märkt att vi lever i en ny upplysningstid. Det dyker upp artiklar, radioprogram, krönikor, tv-debatter som kör på ungefär samma tema: nu är det dags att ta död på alla vidskepligheter och fördomar. Nu är det dags att sluta dalta med "tro" och "övertygelser" - allt "nonsens". Nu är det dags för vetande. Vetenskap. Fakta.

Ingemar Hedenius - ateisternas egen husfilosof - har återuppstått. Det förs längtande samtal om behovet av "en ny Herbert Tingsten". Det varnas för att "mörkret" kommer att lägra sig om vi inte genast tar Voltaire vid handen - eller åtminstone en Lena Andersson eller Christer Sturmark - och väljer upplysningens smala väg.

Och, det är klart, vi kör bilar med explosionsmotorer. Vi köper huvudvärkstabletter. Vi har det varmt och skönt därhemma. Mat på bordet och OS i burken. Utan att riktigt veta hur det går till. Allt tack vare upplysningen och vetenskapen. Tack, tack.

Inte bara det. Det finns "drömfångare" och kristaller och travar av tarotkort som kan få vem som helst att känna sig som Hans Bergström, när han är på sitt mest Dagens Nyheterska humör.

Ändå, mina vänner. Ändå.

Den här otroliga ilskan mot allt "nonsens", var kommer den ifrån, egentligen? Vad är det som har utlöst detta rationella korståg? Denna nitiska frälsargärning i förnuftets namn?

Jag blir mer och mer övertygad om det här: någonstans inuti alla dessa upplysningsfanatiker finns en liten, vilsen människa. En orolig, känslosvallande typ på väg att slitas itu av rädsla för allt det där som inte går att mäta.

Kanske tror han på reinkarnation.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM