Fnissar han lite åt sin roliga historia?

KOLUMNISTER

Det sitter en kille där. Han är pappaledig. Har några minuter över. Vad ska han hitta på?

Tvätta barnkläder? Planera veckoinköpen? Läsa tidningen? Nej, han sätter sig framför datorn och börjar knacka.

”Hur kan Reinfeldt vara så hjärtlös?” knackar han. Så knackar han och knackar och till slut är han färdig. ”Alice”, undertecknar han mejlet. Ensamstående mamma. Skickar det till Aftonbladet.

Ett par dagar senare har han några minuter över igen. Han slår på datorn och ser att han har fått svar. En reporter vill tala direkt med ”Alice”. Det vore bra att veta om hon finns, på riktigt.

Han börjar knacka:

”Jag finns men har hemligt nummer på grund av en tidigare pojkvän som misshandlade mig. Vad ledsen jag blir av din misstänksamhet.”

Och sedan då? Ja, kanske reser han sig, småler finurligt och jazzar ut i köket. Ska bli gott med lite kaffe.

Psykologi är intressant. Vi fungerar ju så olika. En del rodnar när de ska övertyga barnen om att tomten finns.

Andra klarar det, men skulle aldrig ljuga om Radiotjänst ringde på och frågade om de har tv. Och vissa har inga problem med att låtsas vara en utblottad, förtvivlad, misshandlad, deprimerad, ensamstående mamma. Trots att de är välmående, pappalediga medelklassmän, på god fot med statsministern.

Något man kan undra över: om man sitter där under sin pappaledighet och snitsar ihop sådana där riktiga pangbrev. Gråt och tandagnisslan. Våld och fattigdom. Om man sitter där och ljuger – tror ni att det går ett litet roat pirr genom kroppen då? En sådan där känsla man kan få när man har kommit på ett kul sätt att driva med någon. En riktig luring.

Tror ni att man fnissar lite, när man skriver ”misshandlade” eller ”vad ledsen jag blir”?

Antagligen. Som Håkan Juholt, biträdande partisekreterare, säger: ”Jag tror att han har gjort det för att han tycker det är kul.”

En rolig historia, alltså. Och om man nu är en pappaledig kille som har en riktigt rolig historia på lager, som dessutom visar hur fiffig man är, vad tror ni man gör då?

Den officiella versionen, än så länge, är att man bara berättar sin roliga historia för sig själv. Ingen annan får höra den. Inte ett ord till grabbarna, till polarna, till gänget.

Jovisst. Och tomten finns.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM