Låt oss jävlas med snitslarna

KOLUMNISTER

Får ni ibland känslan av att livet är en idrottsdag? Tipspromenad. Snitslad bana för alla.

Jag tänker så här: Ingen läser böcker längre. En lögn, förstås, men det sägs i alla fall och någon sanning ligger det i det. Varför slutade vi att läsa böcker?

Tv, antagligen. Det kom in små sprakande karnevaler i våra hus och ingen sitter ju och småpratar med Camus om det dansas samba i hörnet bredvid. Eller så började det redan med bio.

Bio, förresten. Vi slutade gå på bio också. Eller gick mycket färre gånger. För det kom video. Varför vada i snöslasket för att sitta i en lada med hostande tanter och öööhande fjortisar, när man kan sitta hemma och se samma sak? Och sedan kom kabel och parabol och gick hårt åt videon. Och så dvd. Och "hemmabio". Och platt-tv.

Och datorer. Visste ni att det nu säljs fler datorer än tv-apparater i nästan alla utvecklade länder? Tv:n är på väg ut.

Så där lunkar vi längs livets våtmjuka elljusspår i surmulna, lättledda led. Från bok, till bio, till tv, till video, till dvd till internet. Och någonstans sitter de, snitslarna. Våra livs gymnastikdirektörer. De som bestämt var nästa kontroll ligger. Vad som krävs för att vi ska slippa få anmärkning för att ha missat det senaste. De som jagar på oss när vi dröjt oss kvar vid förra frågan, som faktiskt ska plockas ned alldeles strax så nu får vi minsann skynda på till nästa.

Och som de tillverkar prylar. Det finns en produktionsplan för alltihop och vi måste gå i takt för att inte förstöra den. Skynda på! Rör på påkarna! Mot nästa kontroll!

Får man inte lust att vika av, sätta sig i en skogsbacke och tjuvröka?

Ett förslag: Vi gör 2006 till året då snitslarna blir förvånade. Året då de tappar kontrollen. Från och med

i morgon köper vi bara poesi. Små, sparsmakade volymer, tryckta i 200 exemplar för att förlagen ska ha något bidragsgrundande att skryta med. Vi köper upp allt som finns, vi tvingar dem att trycka mer. Vi får dem att yrvaket spotta ut poesi i upplagor om tusen, tiotusen, hundratusen.

Sedan lutar vi oss tillbaka och tittar på när de hysteriskt råttar runt bland sina osålda datorer, plattskärmar och mp3-spelare.

Tills nästa år, när de ställt om planen till poesiproduktion. Då hittar vi på något annat för att jävlas.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM