Jag bara VET att han drar benen av flugor

KOLUMNISTER

Begrep inte riktigt hur den hittade hem till mig, men nu låg den där och glänste. En inredningstidning. Ni vet: blonda ungar, mörka träslag, stora soffor.

Kändisen, som ska förbli namnlös, var huvudnummer. Omåttligt framgångsrik. Sju eller åtta kåkar och ingen av dem låg i Säffle. Snygg fru och några ungar i den behagliga åldersluckan mellan uppkräkt majspuré och hasch. Solen sken, det fanns båtar, äkta mattor och trädgårdsmästare.

Kort sagt, detta var en familj som inte bara hade ett liv. Den hade en livsstil.

Jag tittade på bilderna. Är det förresten någon som läser texterna i sådana där tidningar? Skulle man inte kunna smyga in vad som helst i dem, utan att någon reagerade? Till exempel: "Här på verandan sitter vi och diskuterar form och färg. Kashmirpläden är en present från Carl-Magnus svärmor som tack för att han visade henne sin gigantiska hästballe."

Nu har jag skrivit det här och får genast en ilsket surrande mejlkorg, men skrivet i en inredningstidning skulle nog bara Carl-Magnus svärmor reagera.

Hursomhelst, till saken: jag tittade på bilderna och sonderade mina känslodjup. Avund? Lust? Längtan? Nä. Bara en sak poppade upp: den där killen är hustrumisshandlare.

Det fanns inga blåmärken, inga desperata blickar, inte ens några för mig kända rykten. Det finns inget hustrumisshandlarutseende, så vitt jag vet.

Men jag tittade på den leende kändisen och jag VISSTE.

Hustrumisshandlare. Ta lintottarna och stick, gullet, innan det är för sent.

Sådant här är ju problematiskt. Men vi har nog alla upplevt samma sak.

Det finns en känd svensk skådespelare vars filmer jag inte tål att se. För jag VET, bara VET, att den killen drar benen av flugor. En politiker som helt uppenbart är en slemmig lögnare. Det SER man ju.

Och så vidare.

Man vill helst motarbeta de där fördomsfulla reflexerna. Till exempel genom att se sig i spegeln, den kritiska blicken. Är man inte själv HELT UPPENBART en mordbrännare? Eller snattare? Eller åtminstone en sådan som klämmer fast snorkråkor under stolen i offentliga miljöer?

Bara för att inse hur orättvis man är, alltså.

Det brukar funka för stunden. Men sedan slår man upp tidningen igen, ser den leende kändisen och"

Allt jag säger är detta: ta lintottarna och stick, gullet.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM