Spännande multikulti och blåsta amerikaner

KOLUMNISTER

Filmen heter ”Babel”. Dagens Nyheter kallar den ”en kokande multikulti-gryta”. Svenska Dagbladet påstår att det är en film om ”västvärldens, läs USA:s, snedvridna vi-och-dom-perspektiv”.

Som tur var såg jag den innan recensenterna hann avskräcka mig. De får filmen att låta som ett inkännande examensarbete av några syndikalistiska kulturvetare från Biskops-Arnös folkhögskola. Det är den inte. ”Babel” är en riktigt, riktigt bra film. En sådan som man funderar en hel del på efteråt.

Handlingen i korthet: Amerikanskt par reser i Marocko. Hon blir skjuten. Skytten är en getvaktande pojke. Geväret skänkt av en japansk turist. Japanen har en döv dotter. Amerikanernas barn är kvar i San Diego. Den mexikanska barnflickan tar med dem över gränsen. Där är barnen på väg att dö. Det mesta skiter sig.

På ett ungefär.

Jag tycker ni ska se filmen. Sedan tycker jag att ni ska läsa så många recensioner av den som ni bara kan-de finns på nätet. Sedan tycker jag att ni ska fundera. Det är nämligen något lurt här.

Alla älskar filmen. Den är ”ömsint”, den är ”vacker”, den är ”stark”, den är ”politisk”, den är ”grandios”, den är ”rå”, den är ”poetisk”. Den är varje hyllande adjektiv som grundkursen i filmvetenskap lär ut. Men så ska filmen förklaras. Då handlar den om spännande multikulti och dumma amerikaner. Som alltid.

Konstigt. Visst har berber svårt att tala med berber i filmen, japaner med japaner, amerikaner med amerikaner. Men både filmens japaner och filmens amerikaner når varandra till sist. Över kulturgränserna däremot”

Man skulle kunna beskriva ”Babel” som en film om vad som händer när amerikaner nödvändigtvis ska till Marocko, när rika japaner envisas med att skänka gevär till berber, när amerikaner anförtror sina barn till mexikaner och mexikaner till varje pris ska till USA.

Man skulle kunna beskriva den som en film som skjuter den romantiska idén om multikulturalism i sank. Man skulle kunna säga att ”Babel” är en konservativ film om att kulturskillnader är mycket bökigare än vad vi uppmanas att tro.

Men det säger ingen.

Det är kanske inte vad vi vill höra. Kanske inte ens vad regissören avsåg. Men likväl en rimlig tolkning.

Som sagt, en film som gör att man funderar en hel del. Om man inte bestämt sig för att låta bli.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM