Inte duger det med ett vanligt gammalt mord

KOLUMNISTER

Och ett sådant besvär vi gör oss för att få lite spänning.

Ibland förirrar jag mig längst bort i kanalschemat, ut i de där dunkla, kartlösa tv-utmarkerna där folk spelar snooker och suddiga somalier med stora kragsnibbar samtalar i cykelgarage som försöker imitera Rapportstudion. Någonstans därute stöter jag alltid ihop med en slalomkille som hoppar från en alp med fallskärm på ryggen. Eller en senig attackbrud som mountinbajkar uppför Matterhorn. Eller ett gäng naturkompanister som snorkelskejtbårdar tvärs över Sargassohavet.

Okej, det där sista hittade jag på, men ni vet vad jag menar. Ett sådant besvär för att få lite spänning.

Det går igen överallt. Ska något vara spännande brassas det på så att tarmpaketet trillar ut. Skräckfilmer, till exempel. Som det brassas på där. Folk petar ut ögonen på varandra med skedar, bågfilar av sig benen, skruvar fast skallar i städ och smaskar i sig farmors lever. Och spännande romaner. Samma visa där. Som det brassas på. Inte duger det med något vanligt litet mord. Nej, det ska vara världsomspännande konspirationer mellan kungahus, läkemedelsindustrin, frimurare och oljemagnater. Det ska vara folk som är släkt med Jesus och ryska superubåtar. Det brassas på.

Det oroar mig, det här. Jag menar, de flesta av oss har ju inte så många tempelriddare, kannibaler och Jesusättlingar omkring oss. Vi skulle inte cykla uppför Kinnekulle, än mindre Matterhorn. Vad ska vi göra för att inte känna att våra liv är regisserade av Staffan Hildebrand?

Jag har inlett ett litet experiment. Börjat samla på den lågmälda, vardagliga spänningen. Den finns överallt.

Exempel:

Tvärs över gatan, längst ned, låg i flera år en krukmakare. Stor lokal, skyltfönster, nog med lergods för fylla Kalmarsund. Men aldrig, aldrig syntes en enda människa därinne. Ingen hennahårig kruknasare i batikkjol, ingen skäggtovig drejare, ingen kund. Ljuset slogs på och ljuset slogs av. Men aldrig skymten av en människa. Så, en morgon, var lokalen tom. Renrakad. Urblåst.

Vad hände? Vem var krukmakaren? Fanns han? Var alltihop bara en täckmantel för något annat? Vem smög iväg med alla dekorativa fruktfat?

Sådant där gör mitt liv spännande. Man måste ju inte göra det så besvärligt för sig.

Johan Hakelius