Tony Blair åldras som en pundare

KOLUMNISTER

Det är som en omvänd Dorian Grey.

Kort resumé för er som undrar vad jag jiddrar om: Dorian Grey är en kille i en roman av Oscar Wilde. Ung och ovanligt vacker. Det särskilda med Dorian är att han aldrig åldras. Det gör ett porträtt av honom i stället. Och det där porträttet blir allt läbbigare i takt med att den riktige, vackre Dorian, år efter år, vältrar sig i synd och vällust.

Gissa om det slutar lyckligt.

Men, alltså, det här är som en omvänd Dorian Grey. Titta bara på Tony Blairs förvandling. Eller jämför bilder på president Clinton när han tillträdde och när han avgick.

Jag säger bara: Jeeesus! Man får inte vara fåfäng om man vill leda ett land.

För några år sedan cirkulerade bilder på pundare i karriären. Man fick se dem när de haffades första gången och någon månad senare när de haffades igen och ytterligare någon månad senare och?

Ja, ni fattar. Rena skräckfilmen. Det var inte så att man började klappa i armvecket för att hitta en åder, direkt.

Man skulle kunna göra samma sak med ledande politiker. En bild i månaden. Visa den oundvikliga vägen från emaljblänkande vinnarleende till nationellt vrak. Varna ungarna för lockelsen att axla statens börda:

”Jojo, jag vet att du bara är suppleant i ungdomsförbundets lokalavdelning nu, men det är en inkörsport till tyngre grejer, sörru. Titta på bilderna får du se. Vill du sluta så här, va? Vill du det?”

En del skulle förstås köra på ändå, kanske av ren trots. Och det är det jag tänker på när jag läser om finansminister Anders Borg och regeringsplanet.

Säg att han sitter kvar en mandatperiod till. 2014. Åtta år. Lika länge som Clinton. Sista gången han kostar oss extra genom att kliva av på plattan i Skavsta, i stället för den i Bromma, blir det med en tunn, råttigt grå liten hästsvans nedanför flinten. Fyra extra hakor och den där skumgummigrå svamphyn som är alla världsledares slutpunkt.

För han har valt en omvänd Dorian Grey. Klart att det är sant när hans pressekreterare säger att ”tiden är dyrbar” för honom. Hans klocka tickar minst i dubbel hastighet. Nog kan man begripa att han måste skynda sig, innan förfallet är ett faktum.

Ett annat faktum, förresten: George W Bush har knappt åldrats alls sen han tillträdde. Undrar var han har gömt sitt porträtt.

Johan Hakelius

ARTIKELN HANDLAR OM