Om Obama tror att han är skådis

KOLUMNISTER

Obama vaknar i Vita huset, kanske är det en vecka sedan han flyttade in, kanske lite mer. Han slår i alla fall upp ögonen, där han ligger i Lincolns säng, kastar ett öga på Jeffersons nattduksbord, fumlar efter Kennedys sänglampa och hör prasslet i Teddy Roosevelts lakan (för allt i Vita huset har alltid tillhört någon tidigare president) när Michelle vänder sig bort från ljuset.

Han tar ett djupt andetag, stirrar upp i Calvin Coolidge-taket och så startar signaturen i hans huvud: Taa-taa-ta-ta-taa-taa- ta-ta-ta-taaaa-ta-taa-ta-taa...

Inte alldeles osannolikt. Obama är 47. Han var 38 och ledamot i Illinois delstatssenat när Martin Sheen – eller Josiah Bartlet, då – började armbåga sig in i NBC:s Vita hus. Klart han tittade. Alla som går igång på politisk hästhandel tittade.

Det är en intressant tanke. Kanske har vi för första gången en amerikansk president som inte kan låta bli att känna sig som en skådis, där han vankar runt med världens öde på sina axlar. Som huvudpersonen i en rapp tv-serie.

Jojo, Reagan. Men han VAR skådis. Det är något annat.

En amerikansk journalist jag känner sa redan för tio år sedan att inget var lättare än att gå ut till Mannen på gatan och få några korta, koncisa klipp om världsläget, ekonomin, djurhållning, eller vad som nu var på tapeten. Det brukade inte vara så, sa han. Det brukade vara tio oklippbara nitlotter av osammanhängande, ändlösa tirader på varje användbar Mannen på gatan.

Men folk tittar på tv. De ser politiker, skådisar, proffs. De lär sig. Och så, en dag, kan alla göra ett perfekt ”sound bite”. Fem sekunder, pang på rödbetan, inga garageuppfarter.

Varför skulle det vara annorlunda med presidenter? Varför skulle Obama INTE höra signaturen till ”Vita huset” i huvudet? Kan han ens låta bli? För gissa hur många rådgivare Obama kommer att ha omkring sig, som inte kan låta bli att låta som Leo McGarry, Josh Lyman eller C J Cregg.

Intressant. Kanske lite läbbigt också. Säg att det blir en missilkris i Iran, eller så. Det måste gå undan. Vad faller staben tillbaka på? Några dammiga gamla luntor med 150 års samlad erfarenhet av att vara stormakt?

Eller levande, sprudlande, snyggt klippta minnesbilder av hur president Bartlet hanterade något liknande?

Å andra sidan. Det gick ju ganska bra. På tv, alltså.

ARTIKELN HANDLAR OM