Fienden kanske är en ny vänskap

KOLUMNISTER

Man har sina vänner och det är inte mer med det. Men så har man ju sina fiender också.

Fiender och fiender, förresten. Det är ganska sällan man stolpar ut i den kommunala parken för att göra upp med bredsvärd. Förvånansvärt ofta vet inte ens fiender om att de är fiender. De kan vinka glatt när de får syn på en.

Antagligen helt uppriktigt. Antagligen går de vidare och en kvart senare skulle de inte minnas att de vinkat, om de så vattenbordades av halva CIA.

Själv går man och muttrar i ett par dagar efteråt. Förbannar sig för att man vinkade tillbaka. Inbillar sig att fiendens vinkning var en del av någon slags avancerad förnedringsövning, något youtube-igt hånflabb, som man inte ens begripit.

Så är det med fiender. Till skillnad från vänner kan man inte låta bli att tänka på dem.

Eller prata om dem. Visst händer det att man står med folk som berättar om hur fantastiska deras vänner är. Hur trevliga och smarta, snälla och vackra. Men ganska snart brukar det bli tyst. Det finns liksom inget att tillägga.

Om någon börjar småfiska lite om en gemensam fiende, däremot...

Ojojoj. Inget kan skapa en så ögonblicklig och djup vänskap, som att dela en fiende.

Huvuden åker ihop, förtroliga blickar utbyts, viskade hemligheter delas. Det blir broderliga ryggdunkar och systerliga fnitterkramar.

På något plan inser man förstås att det inte alls handlar om fienden. På något plan inser man att det handlar om att tala om vem man själv är.

Fienden är bara en statist. ”Det andra”, som det säkert skulle heta i en avhandling. Vilket rimligen gör en själv till ”Det första”.

Det finns bara en sak som kan skapa en innerligare vänskap än att dela en fiende. Det är att träffa sin fiende. Att hamna öga mot öga med honom eller henne. Att, som så ofta är fallet, upptäcka att det är en ganska trevlig människa. En kul prick, faktiskt. En riktig pärla, ärligt talat.

När man är med om en sådan sak kan man inte sluta tänka på hur fantastisk den här personen, ex-fienden, är. Man riktigt gottar sig åt att ha upptäckt en annan människa. Man vältrar sig i sin egen nyfunna välvilja.

Det är vid sådana tillfällen man berättar för folk om hur fantastisk ens nya vän är. Trevlig och smart, snäll och vacker. Då blir det tyst.

Tills någon börjar småfiska om en gemensam fiende...

ARTIKELN HANDLAR OM