Tillväxt eller inte – det är inte frågan

KOLUMNISTER

De har muttrat i kulisserna hela tiden, men ganska länge var det ingen som brydde sig. Det där med tillväxtkritik var färdigt. Det var linssoppa, Mah-Jongbraxor och tvättbara bindor. Så kom Al Gore och den stundande syndafloden och plötsligt klev muttrarna ut på stora scenen och publiken visste ingen annan råd än att klappa lite prövande.

Det låter ju så bestickande alltihop. Det här med att det inte kan fortsätta blir mer av allt i all oändlighet och att förr eller senare måste ändå oljan och malmen och vad det nu är ta slut. Dessutom verkar det så girigt alltihop. Mer och mer och mer och mer.

Sådär resonerar nog de flesta och det begriper man. Vi lever trots allt i en tid där alla verkar dra åt samma tjatiga konsumtionshåll. ”Marknaden”, förstås, men även politiken. Medierna och religionen. För tron har också blivit en marknad, där det ska shoppas runt och plockas ihop och addera lite meditation på det och där har du din personliga tro som komplement till din personliga bankman. Eller så köper man andel i Anti-Christer Sturmarks personliga hopplock av ateistisk vetenskapsfilijokus.

Kon-sum-tion.

Klart man tröttnar. Jag skulle också vilja ha lite evighet och tyngd i livet. Det jag inte begriper är hur man skulle bära sig åt för att avskaffa tillväxt.

Saken är ju den att det inte är oljan och malmen som gör det. Det som gör det är att folk får idéer. De får för sig något, klurar på det och ibland funkar det. Det är det som är tillväxt, från idén att mammut smakar bättre om den värms över tämjd eld, till iPhone. Att vi haft så mycket tillväxt på sistone beror på att folk med idéer inte spärrats in eller jagats över stup.

Ibland är förstås idéerna riktigt dåliga och då kan det gå som nu: några krisår utan tillväxt. Men ska man få permanent stopp räcker det inte med att lägga gruvor och oljefält i träda. Då måste man lägga hjärnan i träda också. Vore det en dygd, motsatsen till girighet, att sluta hitta på saker?

Jag tror inte att tillväxtmuttrarna egentligen vill det. Jag tror bara att de blivit lite för förtjusta i sina teser. Precis som plåtniklas-liberalerna, som hetsar sig att tro att caffè latte i varje gathörn och handväskor för 40 000 är meningen med livet.

Och kvar blir bara den gamla insikten: svaren ligger någon helt annanstans.

ARTIKELN HANDLAR OM