Jag vill ha en fristad från alla Tintinsjälar

KOLUMNISTER

Det jag önskar mig till hösten är lite mystik. Det får gärna vara riktigt bra mystik. Som att kallas till ett advokatkontor och bli nedsatt i en läderfåtölj mitt emot en harklande, vattenkammad jurist som slår i mapparna och meddelar att en okänd anfader lämnat 67 miljoner och ett litet slott i Loiredalen till mig.

Den sortens mystik är alltid uppskattad, oavsett säsong.

I brist på sådan tar jag gärna emot mindre doser mystik. Enkla, små saker som gör livet intressant. Som att upptäcka att en maggördel till en cigarr bär samma tecken som är kluddat på en betongvägg i närheten. Eller att masten till en fartygsmodell innehåller en bit pergament med ett slags kod.

Ja, just det, Tintin är med om det där hela tiden. Han hittar alltid en lönndörr, eller en dold mikrofon, eller ett paraply med ihålig krycka. Hela hans värld är full av mysterier. Det är helt bortkastat på honom, för med sin klåfingrigt beskäftiga Dagens Nyheter-stil tultar han på i golfbyxorna tills mysteriet är upplöst. Han står helt enkelt inte ut med att något förblir oförklarat. Allt ska läggas till rätta i snörräta, upplysta rader.

Kanske är det just därför Tintin fortfarande är så populär: det som från början verkar osannolikt och märkligt visar sig alltid ha rejäla, rationella förklaringar.

En sak som man kan ägna sig åt i väntan på lite mystik är att läsa bokrecensioner på Bokus eller Adlib­ris hemsidor. Det är som att lyssna på ”Ring P1”, fast ännu tjatigare.

Häromdagen läste jag vad folk hade skrivit om Jonas Jonassons roman ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Det ska vara en fantasifullt rolig bok, om en hundraåring som hunnit med allt möjligt, från att lifta med Winston Churchill till att åka flodbåt med Maos fru.

I en recension kunde man läsa: ”Att en man åker land och rike runt och blir vän med mäktiga män, det känns tyvärr inte trovärdigt.”

Lägg särskilt märke till det där snipiga ”tyvärr”. Det är av det där slaget som inte alls på ett medkännande sätt uttrycker beklagande, utan talar om för författaren att han är kass. Och kass är han tydligen därför att han vågar låta handlingen i sin bok förbli fantasifullt osannolik.

Jag önskar mig lite mystik i höst. Lite oförklarad osannolikhet. Och en fristad från alla Tintinsjälar.

Gärna i Loiredalen.

ARTIKELN HANDLAR OM