Ibland är en felsägning bara en... felsägning

KOLUMNISTER

Sarah Palin, den förra vicepresidentkandidaten, slant med tungan i radio häromdagen. Sydkorea råkade bli Nordkorea. Programledaren rättade henne, hon instämde, som man gör när man helt enkelt råkat säga fel. Det hela tog kanske tio sekunder.

Efter ytterligare några sekunder var det en historia på det blajiga nätet. En dag senare blev felsägningen en historia också i Sverige. Samtliga dagstidningar jag läser har uppmärksammat saken, åtminstone en gång. Det har fnissats om det i radio ett dussin gånger. Det har säkert hånflinats i tv också.

Jag antar att det knappt går en dag utan att Sarah Palin talar offentligt. Det blir en väldig massa ord. Om dessa ord vet den som följer svenska medier i stort sett ingenting. Men när hon gör en alldeles vanlig felsägning på ett av alla ord, gör journalistkollektivet allt, utom att knacka dörr, för att sprida nyheten.

Är inte det lustigt?

Eller "lustigt". De där flinen är så själsdödande tråkiga. Om jag får höra någon fnissfnysa offentligt över den där felsägningen igen tror jag att jag av ren leda går ned i garaget, slår på motorn och suger av avgasröret. (Jovisst, det är hejdlöst fyndigt att skriva "Fnissfnys! Upp till bevis, Hakelius" i kommentarsfältet. Varsågod.)

Sarah Palin är inte den hetaste utrikespolitikern sedan Klemens von Metternich. Men det händer att man säger styrbord när man menar babord, eller socker när man menar salt. Sådana skitsaker är alla med om varje dag.

Att just denna skitsak anses vara en skitkul sak beror på att flinarna spelar dumma, för att kunna bekräfta sina fördomar. De gillar inte Palin för hon är höger, amerikan, tror på Gud och står vid sidan av den östkustiga överklass, som nästan är lika förnäm som européer. Av denna sörja av klassförakt, gudsskräck och snobberi följer att Sarah Palin måste vara en idiot. Någon som inte bara är okunnig om världskartan, utan knappt insett att jorden är rund.

Därför låtsas svenska journalister att de faktiskt tror att den där felsägningen är något mer än just en felsägning. De låtsas att den betyder något, för att kunna flåsfnissa i trygg självgodhet.

Vore jag redaktör skulle jag be dem att på stående fot rabbla upp huvudstäderna i Maine, New Jersey och South Carolina. Den som slant med tungan fick bli korrespondent i Minsk.

FAKTA

Citat:

"De enda normala människorna är de man inte känner särskilt väl."

Joe Ancis

Veckans läxa:

Lär dig något intressant. I dag, kamarilla: http://sv.wikipedia.org/wiki/Kamarilla

Och förresten ...

... gjorde Stockholms Poesifestival reklam med ett fotografi på tidskriften 10-tals chefredaktör Madeleine Grive, när hon rev sönder en nazistflagga. Modigt. Vem vet vilken brandfackla som härnäst landar i de kälkborgerliga salongerna? Nej till barnporr? Fy för oljeutsläpp? Sluta att sticka knappnålar i små kattungar?

ARTIKELN HANDLAR OM