Plundringen handlar om egoism – inte klasskamp

KOLUMNISTER

En nittonårig tjej som pluggar engelsk littera­tur och bor i en kåk med tennis­bana på tomten. En förskollärare. En klassisk dansare.

En ungdoms­ambassadör för olympiska spelen. En opera­vaktmästare. Där har ni några av plundrarna som står inför rätta efter de engelska­ kravallerna.

Jaja. Typiskt brittisk press att gräva fram det udda.

Kanske det. Men tänk om det udda snarare är jämt och ständigt.

Jag råkade ha min ledighet när Breivik löpte amok i Norge. Det är jag glad för. Det finns inget intressant att säga om saken. Läs vad som skrivits om massmordet ­sedan dess, så får ni se. Det var en tokskalles orgie i självhävdelse, utan mening för andra än han själv. Men kolumnister kan inte tänka så. Så de ryktar sina käpphästar och klapprar fram analyser och samband och ”förklaringar”, haltare än ett ök med fyrhovig fång. För det måste göras.

Och nu kravallerna. Det är upplagt för hela mani­festet: fattigdom, arbets­löshet, rasism, polisvåld och förtryck. Borgar­asen och deras nedskärningar. Ändå linkar analyserna fram, klumpfotade som Lord Byron.

En 43-årig kock på en biodynamisk restaurang i Clapham som passade på att slå sönder det konkurrerande snabbmatshaket. Det är den mest politiska handling jag kunnat spåra.

Det haltade redan från ­början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriär­gangster. Att bli skjuten­ av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig­ historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola­ förgöras genom svärd”.

Och nu dyker miljonärs­döttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen.

Klasskamp?

Det plundrarna, misshandlarna och mord­brännarna har gemensamt är kanske inte att de är ­fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra ­rika, en del svarta, andra ­vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har gemen­samt ­kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.

Min plundrarfavorit är socialarbetaren som plockade med sig en tv på vägen hem, låg sömnlös av skuld och anmälde sig själv till ­polisen ­dagen efter. Där finns åtmin­stone ­fröet till en intressant historia.

ARTIKELN HANDLAR OM