Dagens ungdom tar blodbaden för givet

KOLUMNISTER

Efter ett hårt dagsverke i skrivargruvan sjunker jag ned i soffan för lite västerländsk

yoga. Sådan som utförs framför plattskärm med fjärrkontroll. Det är blaj, blaj, blaj på kanal ­efter ­kanal, men på en är det ­Nicolas ­Cage, så där ­stannar jag.

Han ser hålögt grinig ut, har köttsår på vänster öra och bär uniform. Att döma av palmer och blomster­girlander befinner vi oss på Hawaii. Att döma av uniformen i andra världskriget. Det är lätt att gissa berättelsens tema: i grunden reko kille har varit med om något hemskt, antagligen svikit en kamrat. Nu drömmer han mardrömmar och är förbannad på alla, men det kommer att sluta med att han förlåter sig själv.

Det finns indianer med i bilden också, så dess­utom anar man att småtjurig ­rasism kommer att vändas i varmt brödraskap.

Nu kommer jag aldrig så långt. Det är inte det att ­filmen är dålig. Det är den i och för sig, men på det där professionella och påkostade sättet som alltid är njutbart. Det som sätter stopp är i stället allt mördande.

Soldaterna kliver iland på en japansk ö och så är det i gång. Och det fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter. Tanks och ­kanoner, brandbomber, ­granatkastare, bajonetter, handgranater, kulsprutor och minor. Soldater som brinner, soldater som sprättas upp, soldater som sprängs i bitar. Och det ­fortsätter.

En kille fastnar i tagg­tråden och tre andra ­springer fram för att hjälpa honom. De blir alla ned­mejade, förstås. Då skruvar jag ned ­ljudet. Men det fort­sätter ändå. Och fortsätter. Till slut stänger jag av.

Det här är inte en purfärsk film, men inte heller uråldrig. Kanske har den tio år på nacken. Stridsscenerna skulle säkert vara ännu mer övertygande om dataanimeringen gjordes i dag. Men det räcker bra som det är och det slår mig hur orättvist livet är.

När man var ung var man inte så kräsmagad. Då skulle man verkligen ha uppskattat en halvtimmes realistisk slakt i vacker tropisk miljö. Men inte fick man det. Det fanns knappt datakraft nog för att få ett rymdskepp att se någorlunda trovärdigt ut. Nu kan vilken it-gymnasist som helst dränka Sodom och Gomorra i svavel och eld och få det att se ut som en dokumentär. Men då har man helt förlorat smaken för styckningar och massakrer.

Det är väl bara att gratulera dagens unga och önska dem många trevliga blodbad.

ARTIKELN HANDLAR OM