Jag ångrar ingenting som jag har skrivit

KOLUMNISTER

Häromdagen fick jag frågan igen: Ångrar du något du skrivit?

Det är ett tecken på att man passerat in i de yttre åldersringarna, det där. Frågan ställs sällan till nybörjare, även om den vore vassare i det sammanhanget.

Och jag svarade igen: nä. Visst har ett och annat gått i tryck, som kunde ha formulerats annorlunda. Som när jag på kvällen knappade ihop en gliring om en gliringtäck politiker. Satte punkt, gnuggade händer och skickade till tryck för distribution i ottan.

Och så gick politikern i fråga och dog i hemlig cancer under natten.

Ett oväntat dödsfall gör en del med tonträffen, kan jag meddela. Men ångra? Nja. I dag är formuleringen rätt kul igen. Felet låg inte där. Felet låg i att jag inte var allvetande. (På den tiden, alltså. Det är annorlunda nu, som ni säkert märkt.) Kan man ”ångra” att man inte visste något som man inte kunde veta?

Nej, jag kan inte minnas något jag skrivit som jag ångrar. Däremot ångrar jag varje minut som jag har synts i tv.

Det fina med skriven text, förstår ni, är att man har kontroll. Man kan testa en formulering, luta sig tillbaka och provläsa. Lägga till, ändra eller stryka. Man kan knacka fram flera tätskrivna sidor, bestämma sig för att de inte duger och mata in dem i kakelugnen. Börja om. Är man bara hälsosamt självföraktande och aningen vaken, har man en god chans att slippa ångra sig.

Försök något liknande i tv och sändningskontrollen kommer att lägga ut en pausfågel i rutan, i den korrekta övertygelsen att tittarna föredrar pippin. I tv måste man ösa på utan ändringar. Laga efter läge. Lita på att det nog går vägen ändå, utan riktig kontroll. Man kan slipa på formuleringar i förväg, men i nio fall av tio faller de bort i sändning. Eller så ramlar de över läpparna i fel sammanhang och i fel tonläge och guldet blir till flytgödsel.

Det här är förstås min högst personliga erfarenhet. Det finns ju bevisligen folk som klarar tv utmärkt. Kanske är de baddare på improvisationsjazz och Hej knekt också. Vad vet jag? Allt jag vet är att folk som inte ångrar sina framträdanden i tv antingen måste vara genier eller

i avsaknad av all självkritik.

Själv ångrar jag redan mina kommande framträdanden i era apparater. Varför jag ändå dyker upp ibland? Ja, vadå? Har ni kul på jobbet jämt, kanske?

ARTIKELN HANDLAR OM