Ingen orkar längre lära sig något nytt

KOLUMNISTER

Om man ger sig in på londonska Times hemsida och söker efter artiklar skrivna av den elake A. A. Gill får man upp en lång lista rubriker. Under var och en av dessa står författarnamnen ”A. A. Gill and AA Gill”.

Vi blir bara latare.

Någon annan förklaring kan jag inte komma på. A. A. Gill har, såvitt jag vet, inte en bror och ständig arbetskamrat som heter AA Gill. Han bär på flera diagnoser – dyslexi och ansiktsafasi är bara två – men inte personlighetsklyvning. Det dubbla författarskapet kan bara bero på att folk som söker hans artiklar inte orkar göra de tre extra nedslag på tangentbordet som skiljer A. A. Gill från AA Gill.

Vi blir bara latare och försäljare och journalister, konsulter och terapeuter viker sig tredubbla för att curla vår livs-is.

Tre extra nedslag.

Jag är inte ett dugg bättre. Det är höst och jag har ett par riktigt bra kängor. Mjuka som filttofflor, vattentäta, dessutom snygga. Och varje gång jag ska snöra på mig kängorna tvekar jag. Ögonblicket är flyktigare än ett juholtskt besked, men det finns där.

Det är inte snörningen i sig, för alla mina skor är snörade. Det är det att skaften är så höga att jag måste dra ur skosnöret ur de två hålen i den översta raden när jag tar av mig kängorna. Sedan måste jag trä i skosnöret i samma två hål, när jag tar på mig igen.

Ett par kängor, sammanlagt fyra hål, allt som allt åtta i- och utdragningar. Och jag tvekar.

Fyra hål. Vi blir bara latare. Allt ska vara så lätt.

Det gäller viktiga saker också.

Då och då hör man ett nödrop från Kungliga Biblioteket. KB ska digitalisera sitt material så att alla, lätt som en plätt, kan komma åt det på nätet. Medeltida handskrifter och gamla tidningar. Brevsamlingar och utgångna poem. Men det saknas pengar att göra det.

Här är mitt råd: skit i det. För latheten ligger alltid steget före tillgängligheten. Ingen orkar längre lära sig något nytt.

Om så varje medeltida fragment finns på nätet, kommer folk ändå att sitta med sina nätplattor och göra vad minsta motståndets lag föreskriver: porrsurfa, spela bingo, skvallra. Och varför ska inte den lilla, lilla folkspillra som ännu inte drar sig för tre extra nedslag, fyra snörhål eller till och med besväret av att lösa en biljett till Stockholm och klättra ned i ett källararkiv, ha något för det?

ARTIKELN HANDLAR OM