Ge vetenskapsmännen större plats i fiktionen

KOLUMNISTER

Jag läste att snillena är lite närmare en förklaring av mörk materia. Den som tillsammans med mörk energi ­utgör större­ delen av universum. Kanske. Det är också ­möjligt att mörk materia är svår­förklarad av det enkla skälet att den inte finns.

Det är knepiga saker, det här. Ska man ha en chans att begripa vad det handlar­ om och kanske bidra med ­någon liten pusselbit, ­måste man antagligen viga hela­ sitt liv åt mörk materia. Verkligen djupdyka, släppa förtöjningarna, kasta sig ut i intigheten.

Tänk då att man har gjort just det. Det har gått 40, kanske 50 år. Då kommer de efterlängtade mätresultaten från mångmiljards­utrustningen som skickats­ upp i omloppsbana. De ­visar att det här med mörk ­materia bara är en fantasi. Det finns inget där.

Det vore en rätt tung dag.

Jag undrar ibland hur ­vetenskapsmän hanterar­ ­sådana situationer. Problemet måste trots allt uppstå ganska ofta, om än i mindre skala­ än den galaktiska. Vad gör de, när några decennier av livet visar sig ha varit bortkastade? När de inser att det inte finns 30 år till, så att de hinner för­djupa sig i ­något nytt? Tröstar de sig med ett ädel­modigt mantra om att misslyckanden också­ ger mänsklig­heten viktiga­ svar?

Hoppar de från observatoriets högsta fönster? Börjar de jobba som finans­analytiker? Jag har svårt att tänka mig en bördigare mylla för allt från finstämda­ existentiella­ ­betraktelser till våld­samma och kriminella intriger. Franska filmer­ där samman­bitna, vackert­ medel­ålders misslyckade­ ­genier vandrar­ i dimma längs Seine,­ tills de upp­täcker att kärlek, ­inte ­vetenskap, är livets mening.­ Stenhårda kriminal­romaner med ljushuvuden som mördar­ enligt fysikens ­alla ­regler, för att hemlig­hålla att deras livsgärning varit ­meningslös. Men när ­läste ni senast en bok, eller såg en film, som handlade om ­vetenskapsmän?

Det finns några undantag. De är varianter på Franken­steins monster, med en storhets­vansinnig forskare­ med alltför stor framgång. Någon enstaka,­ som filmen ”A beautiful mind”, kommer i närheten av förlust och misslyckanden. ­Annars inget.

Jag är rätt trött på att ständigt följa poliser, advokater, läkare och, värst av allt, rättrådiga journalister. Är det inte dags att ge de misslyckade vetenskapsmännen en välförtjänt plats i fiktionen?

ARTIKELN HANDLAR OM