Man skulle kunna bli en ideologisk omslagspojke

KOLUMNISTER

En tråkig sak med att inte rösta är att man berövar sig själv chansen att komma ut. Det finns ju en möjlighet – jaja, en högst teoretisk möjlighet, då – att någon partifixare någonstans får för sig att… vaheterhannu-igen, Hazelius? … i alla fall, att hans förtroendeingivande anlete är precis vad som behövs för att peta över de sista tveksamma till rätt sida av staketet. Och då...

Man skulle kunna sitta där på en barstol i svartvitt. Lite lagom intim och personlig, men med patos under ytan och sug i blicken. Man skulle kunna dra den där klurigheten man såg på en kylskåpsmagnet i somras. Inte säga åt någon att de ska rösta på ett visst sätt, förstås, men ändå göra klart att det egentligen inte är så mycket att välja på. Fösa valboskapen lite godmodigt åt rätt håll. Bli ideologisk omslagspojke.

Jag har stött på flera personer de senaste dagarna som är förvånade över att Kjell Bergqvist, av alla människor, kommit ut som talesman för Fi. Någon minns hans ilskna angrepp på skvallerjournalisten Tom Hjelte i tv. Det där om att den adopterade Hjelte var en ”importerad kinesisk skvallerkärring”. Någon annan minns ett antal syrliga citat om bögar. Inte riktigt sådant som funkar i Fi.

Men allt det där är ju länge sedan, förklarar jag. Det var en annan värld.

Jojo, men alla unkna gubbroller, då, fortsätter de. Kollberg. Och verkade han inte lite för övertygande som översittaren Bengt i ”30 grader i februari”? Och säga vad man vill om Åsa-Nisse och Eulalia, men inte är de genussäkrade, direkt.

Jamen, film är ju film och verklighet är ju... ja, inte film, i alla fall, säger jag.

Men de fortsätter: Läste vi inte inför förra valet en intervju med Bergqvist där han fick frågan om han fortfarande är socialdemokrat och han svarade: ”Ja, för fan. Det blir jag tills jag dör”.

Men vadå, man måste väl få ändra sig?

Jomen, hur trovärdigt är det egentligen att plötsligt bli Fi:are, just när partiet blivit det chica valet bland övre medieklass i kulturfolkrepubliken Södermalm? Skulle någon rösta på Fi därför att Kjell Bergqvist...

Sådär håller de på. De förstår inte alls tjusningen med stackars Kjell, där han sitter på sin barstol i svartvitt och är partipolitiskt innerlig. Och jag börjar känna att jag nog inte går miste om något, trots allt.

ARTIKELN HANDLAR OM