Allt drama blir till slut ”Scener ur ett äktenskap”

KOLUMNISTER

Jag såg aldrig ”24”, när Jack Bauer var ny och fräsch ­prime time-kille. Om ”fräsch” är rätt term för ­–ågon som ­inte ens kan förhöra sig om vägen, utan att sticka fingrarna i den förhördes köttsår och vrida om. Men förr eller senare betar man sig ned till matjorden i Netflix.

Den främsta lockelsen för mig, är att jag alltid har gillat Donald Sutherland. Han är förstås inte med i serien, men Kiefer är ändå hans son och, som sagt, med ­Netflix tar man det man får.

En snabbrecension: I säsong sju tar det sig en aning igen. Svackan börjar strax efter säsong ett.

För er som har glömt alltihop, räcker det med att påminna om att varje säsong utspelar sig under ett enda dygn. Ett avsnitt per timme, 24 avsnitt per säsong. Snacket när serien kom var att just det greppet gjorde serien ”hyperrealistisk”. Sanningen är förstås den rakt motsatta. Man får lägga ned all kraft man har på att försöka tro på det man ser. Det händer helt ­enkelt för mycket för snabbt, ­särskilt med människorna.

Om Bauer, mellan två säsonger, har torterats i Kina i två år, utan att öppna käften en enda gång, tar det exakt en och en halv timme för honom att raka sig och börja flåsa fram sin vanliga dialog: ”Copy that.” ”I did what was NECESSARY!” Och nödvändigt är det nog, för ska handlingen framåt måste saker hända hela tiden och då måste folk personlighetsutvecklas med en faslig fart.

Men sedan kommer de osannolikt sega partierna.

Ville man verkligen göra historien hyperrealistisk borde väl agenterna för det goda, när en atombomb redan smällt i Los Angeles, tänka ”äh, vafan” och kasta sig in i en passionerad, pervers orgie. Men då skulle det bli mera Pasolinis ”Salò” än ”King vid gränspolisen”, så nu möts agenterna i stället i diodupplysta korridorer för att säga saker som: ”Jo, jag tyckte du tittade konstigt på mig”. ”Nej, det är bara mycket att göra”. ”Ska vi vara ett par måste vi prata med varandra ...”

Medan atomklockan tickar. Jag har sett samma sak i många ­andra actionfilmer.

Från början suckade jag över de där partierna. Nu ser jag fram emot dem. Dialogerna är så styltiga och omöjliga, givet omständigheterna, att de faktiskt får en alldeles egen hyperrealism. För nog har man alltid anat hur det är: Hur många kärnvapen, kemvapen, ­fabriker, kontor, bilar, kraftverk och ­–ammar som än sprängs i luften, blir det till slut Liv ­Ullman och Erland Josephson av alltihop ändå.

Fast oftast ­sämre, förstås.

Dagens byggnad

Residenztheater  i München ersatte 1951 den rokokoteater med samma namn som hade stått på samma plats, men som förstördes under andra världskriget. Arkitekt var Karl ­Hocheder. Det var bland ­annat här Ingmar Bergman arbetade under sin exil från Sverige.

Dagens fakta

Fram till 1977 var den hemliga kod som en amerikansk president behövde för att kunna avfyra kärnvapen 00000000.

ARTIKELN HANDLAR OM