Ta upp ’Mrs Doubtfire’ i stället, poetliberaler

KOLUMNISTER

Kan ingen skaka fram en liberal som skriver något lyriskt om ”Mrs Doubtfire”?

I en vecka nu, sedan Robin Williams dog, har liberalerna paraderat genom spalterna och ropat ”O Captain! My Captain!” och ”Carpe Diem”. ”Döda poeters sällskap” är deras största bioupplevelse. Den gav dem mod att bekämpa ”kollektivistiska instinkter” och bejaka individualismen.

Jag är inte säker på att det är riktigt sunt, det här.

Jag minns förstås att filmen, när den kom, ägnades förstasidan och halva innehållet i tidskriften ”Nyliberalen”. Men det är ändå i runda slängar 24 år sedan.

De flesta av de liberaler, som nu vittnar om sin frälsning, var trots allt i yngre tonåren då. Man kunde ju tänka sig att de under det kvartssekel som gått hade snubblat över något annat, som sätter trettonåringens vördnad i lite perspektiv.

Men det verkar inte så.

Det här oroar mig en aning, för jag antar att det betyder att de inte ser att ”Döda poeters sällskap” är en film om en sektledare. Missförstå mig rätt. Jag gillade också filmen när den kom. Det är klart att jag också tycker att stackars Todd Anderson ska få spela Puck i ”En midsommarnattsdröm”, i stället för att drivas till självmord av sina förstockade föräldrar. Naturligtvis.

Likväl är det en film om en sektledare, som på klassiskt sätt får sina aningslösa lärjungar att klippa banden till alla andra auktoriteter. Diktanalyser ska rivas ut och kastas, för ingen vet mer än läsaren själv. Lärare och föräldrar är bara snöpta perukstockar. De i klassen som tvekar utsätts för subtilt grupptryck, tills de ändrar sig. Kvar finns till slut bara en auktoritet: sektledaren själv.

Det är det här som poet­liberalerna kallar ”att lära sig att tänka själv”. Fort­farande. Efter 24 års ytter­ligare livserfarenhet ser de fortfarande inte bockfoten.

I ”Mrs Doubtfire” spelar Robin Williams en slarver som är på väg att förlora sin familj och som anstränger sig alldeles extra, för att vinna tillbaka den. Där är målet att bli en del av en gemenskap, även om det kräver lite anpassning.

I ”Döda poeters sällskap” är målet att inte behöva lyssna på någon annan än sig själv. Ja, och så sekt­ledaren, då.

O Captain! My Captain!

Vore inte en ”Mrs Doubtfire”-liberalism intressantare för vuxna männi­skor?

ARTIKELN HANDLAR OM