Våra förfäder i fokus när vi har festkonversationer

Johan Hakelius.
KOLUMNISTER

Så har man korsat ännu en Rubicon på vägen mot Styx.

Där står man, som vanligt, med drinken skvimpande i handen, Lou Reed i bakgrunden, rosor på kind och månsken i blick. Men vad handlar festkonversationen om numera?

Inte om b-sidor på singlar från Factory Records. Inte om ett urval av säsongens romaner. Inte om teater­föreställningar, restauranger eller resor. Inte ens om innerstans bostadsrättsmarknad, som brukade kunna fylla hela vakuumet mellan rock­avhängning och tredje glaset vin. Nej, nu talar man om far- och morföräldrar. Det är där historierna finns.

Här är den senaste jag fått höra: Ung man på svensk landsbygd för sisådär hundra år sedan tänker ”va fan”, släpper gödselgrepen och tar sig till Stockholm. Kommer över en låda potatis, som han säljer. Tar sedan på sig att kursa en större last kålrötter, som förruttnelsen redan sneglar på. Han lyckas. Tio år senare är han grosshandlare, komplett med klock­kedja, cigarr och pälskrage.

Det är berättelser av det där slaget som har den allt mer sällsynta förmågan att slå eldstålet mot flintan i min skalle numera.

Mor­fäder som skötte sitt uppdrag i nykterhetsnämnden genom att gå hem och tala allvar med den som så behövde. Mormödrar som öppnade mjölkbutik för att se till att nästa generation döttrar kunde bli lärarinnor.

Om man var i ett skede av livet där man ständigt hamnade i samtal om kaosgnostisk satanism, skulle en förklaring vara av nöden. Det här fenomenet, däremot, är inget mysterium. Det handlar förstås om att spåra sig själv i sina förfäder. Men också om något annat:

Förfäderna gör saker. Snubblar de över en last kålrötter går de inte in på Livsmedelsverkets hem ­ sida för att kolla vilka regler som gäller för försäljning av rotfrukt (svensk ­ odlad, lösvikt). De säljer. Super Pettersson ägnar de inte ett par månader åt en utredning. De går hem till Pettersson och talar allvar.

De gör.

Visst, vi har det bra. Bättre än de flesta i historien. Men måste allting redas ut och dokumenteras och kassa­registreras och anbuds­förfaras, innan någon lyfter ett finger? Måste allt vara så rysligt organiserat?

Svaret är antagligen ja. Men jag undrar hur många lass kålrötter som hinner ruttna. Och hur många slumrande grosshandlare som organiseras in i djupsömn i stället.

ARTIKELN HANDLAR OM