Medelklassen behöver gatukonstens sprejfärg

Foto: TT
Hela Kolingsborg är en duk och i det sociala mediehelvetet kan vi bläddra bland grälla färger, kantiga bokstäver, svävande gröna ögonglober, skriver Johan Hakelius.
KOLUMNISTER

Det är lika långt till Leipzig som till Stockholm där jag är, men Gustav Vasa och Karl X Gustav piskade inte samman landet för­gäves. Rapporterna är få från Sachsen, men täta från det administrativa lägret strax norr om den 59:e breddgraden. Nu gäller det Slussen.

Igen. Ständigt denna sluss.

Gatukonstnärerna har ­skakat sina sprejburkar. ­Hela Kolingsborg är en duk och i det sociala medie­helvetet kan vi bläddra bland grälla färger, kantiga bokstäver, svävande gröna ögonglober och porträtt av män, ­kvinnor och robotar med ohälsosam ansiktsfärg. Allt känns ­bekant.

Det är förstås inget anarkistiskt tilltag. Så snart en gatukonstnär tar fram sin ansiktsmask, kommer en kommunal handläggare springande med tillstånd och lösningsmedel. OMSTart Slussen, heter ­stadens projekt den här gången.

En del bråkar om saken, men det ser likadant ut överallt. Längs Las Canteras i Las Palmas har den ­officiella graffittin en anstrykning av det maritima, med ondskefulla jättesköldpaddor och sjunkna städer. Men färgpaletten är densamma. Formspråket identiskt.

I Trastevere i Rom kan man kanske ana en och ­annan katolsk referens, men det är samma flytande, förvridna perspektiv. Samma skrikande färger. Världen sedd genom samma lavalampa. Det är säkert inte ­annorlunda i Leipzig.

Här i vår egen lilla by har gatukonstnärerna fått en gammal spannmålssilo, ett par lador, någon mur. Hela Sveriges tossiga faster, ­Gudrun Schyman, var på plats och sprejade feminismens venustecken på en vägg. Det kan inte bli mer officiellt än så. Och allt ­andas givetvis Queens och Bronx, Queens och Bronx, Queens och Bronx. Som överallt annars.

Det är märkligt när en ­förment omstörtande konstart har blivit lika opersonligt bekant som en internationell flygplats.

Alla konststilar stelnar till slut. Det är inget att skämmas för. Men vissa stilar hålls i tjänst, trots de stän­diga upprepningarna. De fyller en funktion. Och den globala, progressiva medelklassen behöver graffitin. Den behöver kunna fantisera om gatukonstens sprängkraft, om dess kittlande laglöshet, om den kultur- och gränsöverskridande fusionen. Då känner den sig samtidigt djärv och trygg. Det vi ser på våra väggar är den medvetna medelklassens motsvarighet till gråtande barn. Dess fiskargubbe. Det är ­egen­tligen rätt ­näpet.