Ingen har rätt att lägga beslag på det offentliga

Foto: Björn Lindahl
Polisen griper en polsk fotbollshuligan i samband med ”Folkets demonstration” i Stockholm. Minst en av de som greps misstänkta för förberedelse av attack mot ett asylboende i Nynäshamn greps också i samband med "Folkets demonstration".
KOLUMNISTER

För ett par år sedan brukade jag få ­inbjudningar som handlade om problemet med ”privatiseringen av det offentliga rummet”. Det betydde, vanligtvis, att ­avsändaren inte gillade ­gallerior.

Det gör inte jag heller, vid sidan av Vittorio Emanuele II i Milano och ett par ­andra. Men bor man strax söder om polcirkeln finns trots allt skäl att glasa in allt som går att glasa in. Att det blir färre platser att hålla demonstrationer på, är ett rätt billigt pris att ­betala. Rent av en bonus, när jag tänker efter.

Men.

Det finns ett värde i det offentliga rummet. Våra ­gemensamma ytor. De som inga har ensamrätt till. Det finns något att värna. Och vem ska försvara de gemensamma ytornas fortsatta ­offentlighet, om inte staten?

Det har inte funkat särskilt väl de senaste åren. Fotbolls­huliganer privatiserar offent­ligheten med sitt ­gapande, sina knytnävar och bengaliska eldar, när det är säsong. Polisen tittar mest på. De förbannade byggsäckarna privatiserar trottoarer med sin pösande bråte. Ingen verkar reagera. Och det är trots allt så att även tiggare, hur eländigt de än har det, ­privatiserar vår offentlighet. De gör sov- och arbetsplats av vad som är offentligt rum. Den spridda uppfattningen att det är ­något godhjärtade männi­skor måste acceptera eller till och med uppmuntra, är mycket märklig.

Vi såg till att få fattiga från gatan när de fattiga var svenskar. Varför gäller något helt annat när de fattiga är födda någon annanstans?

Och nu, till slut, har vi fått grymtande grobianer i ”medborgargarden”.

Det behövs ingen särskild förklaring till varför dessa ”medborgargarden” uppstått. Ligister tar helt ­enkelt fasta på varje ursäkt de kan komma på för att puckla på folk. Den här gången gömmer de sig bakom svepande påståenden om att ge igen för andra, ­importerade ligisters våldsdåd.

Vad man ska göra åt ­saken är enkelt: grip ligister, oavsett ursprung, och åtala dem.

Men när det enkla är gjort, kanske vi kan kosta på oss lite självrannsakan. Är det en slump att ”medborgargarden” uppstår nu? Eller är det den oundvikliga slutpunkten, när staten i det närmaste slutat upprätthålla det offentliga, i det offentliga rummet?

Det tycker jag vi kan fundera på. Sedan kan vi ta oss an galleriorna.

ARTIKELN HANDLAR OM