Först en hätsk debatt... och sedan tystnad

Foto: SVT
Claes Elfsberg intervjuar kung Carl XVI Gustaf inför 70-årsdagen.
KOLUMNISTER

Det började nästan en hel vecka i förväg. Kungen hade gnällt, fick vi veta. På ­journalister. De förlöjligade ­honom och återgav uttalanden ur sitt sammanhang, skulle han ha sagt.

Få visste i och för sig vad kungen egentligen sagt.­ Uttalandena fanns i en ­intervju som Claes Elfsberg gjort, ”Ensamt majestät”, och skulle sändas först på torsdagskvällen. Men varför vänta? Debatten drog i gång både här och där, ­driven av strategiska ­läckor från SVT, som ville få upp tittarsiffrorna.

Vad menade kungen egentligen? Borde han inte hålla truten? Kunde han egentligen ge några exempel? Borde han inte tåla lite granskning?

Och så vidare.

Jag vet inte hur många som faktiskt såg Elfsbergs intervju när den väl sändes. Jag gjorde det. Och även om jag upphört att bli förvånad över de färgsprakande hönsflockar medieredaktioner skapar av en oansenlig fjäder, var det här något extra.

I ett kort parti i inter­vjun talade ­kungen om den ­moderna offentligheten.

Det handlade en aning om journalister, men främst om hela det träskartade ­ekosystem av sociala ­medier som ­puttrar i landets bredband. Kungen konstaterade att han själv kunde skratta åt mycket. Till exempel fotomontage där han försetts med olika lustiga hattar. Men han konstaterade också att det inte är särskilt många som bryr sig om att kolla fakta eller tänka efter ett varv, innan de slungar ut ­något i den digitala offentligheten. Det blir som den gamla viskleken: Ur ett fullkomligt begripligt uttalande kan det växa en helt grotesk ­berättelse, när tillräckligt många misstolkat det. Och kring det groteska bildas ­sedan skräniga gäng som förfasar sig.

Kungen var betydligt ­försiktigare i sina formuleringar. Men det han sa var en variant av de fördömanden som varje journalist med jämna mellanrum ­utslungar mot ”näthatare”.

Det finns en nätmobb. Den är ett problem.

Av detta blev alltså en  fördebatt som handlade om att kungen skulle ha gnällt på journalister, för att de tar saker ur sitt sammanhang och blåser upp småsaker till löjliga proportioner.

Är det bara jag som ser ironin? Först en hätsk för­debatt. Sedan, när intervjun sänts, plötslig tystnad. För då kunde var och en se att alltihop baserade sig på uttalanden tagna ur sitt sammanhang och uppförstorade till ­löjliga ­proportioner.

ARTIKELN HANDLAR OM