Kvinnor är inte en grupp välmenande mysmänniskor

Foto: AP/TT NYHETSBYRÅN
Marine Le Pen – en kvinna i medvind.
KOLUMNISTER

”Snart får ni äntligen er kvinnliga president, är ni inte nöjda nu?!”

Det är måndag i min mejlkorg och jag har skrivit om helgens politiska händelser i Frankrike, där högerextrema Marine Le Pen har medvind i opinionen.

Eftersom ”vi” (oklart vilka) vill ha en kvinnlig president (oklart vem, men jag gissar på Hillary Clinton) har diverse mansmejlare uppfunnit ett nytt argument, nämligen detta att vill man ha en kvinna i Vita Huset får man väl stötta en i Élyséepalatset. ANNARS KAN MAN JU INTE KALLA SIG FEMINIST.

2016 är det ju som bekant lite svårt att lyfta upp ett resonemang om representation från den politiska person-geggan.

Hillary Clintons tal under presidentkampanjen inleddes med ljudet av en krasch, en illustration av det glastak som hon föresatt sig att krossa i och med valet. Det var ett ganska effektfullt sätt att sätta hennes kandidatur i ett historiskt perspektiv. Varannan amerikansk medborgare föds med en livmoder och ändå hade ingen av dem någonsin kommit så nära presidentposten i USA. Visst finns det väl en poäng i sig med att visa att också kvinnor kan?

Självklart gör det det. För att korrigera historiska orättvisor, men kanske ännu mer för att statuera exempel inför framtiden.

Finlands före detta president Tarja Halonen ska ha fått ett brev av en pojke som skrev att hans dröm var att bli president, men att hans kompisar retade honom för det eftersom han inte var flicka.

För en hel generation finska barn var presidentämbetet länge kvinnligt kodat.

Så fungerar politik och identifikation. Det är en av många poänger med att sprida ut makt på olika grupper i samhället.

Problemet uppstår när vi förväntar oss en särskilt kvinnlig politik av kvinnliga politiker. Hillary Clintons kampanj trampade runt i de förrädiska träskmarkerna mer än en gång. Tanken om att hennes kön i sig borgar för att hon skulle göra ett bra jobb som president är både antiintellektuell och kontraproduktiv. Det utgår från den djupt konservativa idén om att kvinnor är en grupp välmenande mysmänniskor vars kvinnlighet ska göra världen lite varmare.

Man kan tycka att historiska exempel som Margaret Thatcher borde ha hjälpt oss att avmystifiera idén om Den Kvinnliga Makt­havaren, men greppet används fortsatt flitigt i den samtida politiska analysen. Angela Merkel blev ”Mutti Merkel” med hela Europa när hon öppnade Tysklands gränser för ett generöst flyktingmottagande häromåret. Vilken kvinna! Vilken nationalmoder! (Merkel har för övrigt inga barn, vilket givetvis använts emot henne i andra sammanhang.)

När Frankrikes ytterhöger- madame närmar sig presidentposten blir den analogin lite bristfällig.

Något motvilligt får man väl i stället förlika sig med tanken på att Marine Le Pen blivit ett exempel för franska flickor som fram till nu trott att det är ett manligt privilegium att hetsa mot muslimer och banalisera Förintelsen. Hej och hå.

Alldeles oavsett de politiska skräckvindarna som blåser över västvärlden finns en liten vinning med kvinnlig representation över hela det politiska spektrat: Upptäckten att kvinnor är som människor mest. Ambitiösa och empatiska, despotiska och brutala, höger och vänster.

Genusnytt 1

Vatikanen.

Ett kvinnonätverk har för första gången fått officiell status i världens minsta mikro­stat. Donne in Vaticano – Kvinnor i Vatikanen – har i skrivande stund ett femtiotal medlemmar, som ska jobba mot diskriminering för Vatikanstatens 750 anställda kvinnor.

Genusnytt 2

Rwanda dundrade i år upp som femma på World Economic Forums lista över världens mest politiskt jämställda länder. 64 procent av de rwandesiska parla­ments­leda­möterna är kvinnor, vilket är den överlägset högsta siffran i världen.

ARTIKELN HANDLAR OM