Vi har levt i Kafkaland

KOLUMNISTER

För några år sedan satt jag och pratade med några män i Kosovo. En av dem hade bott i Sverige och han hade vansinnigt roligt åt den "svenska naiviteten". Enligt honom så lullade svenskar mest omkring i ett blåögt skimmer och var totalt oförmögna att se hur världen var skapad eftersom vi aldrig någonsin haft några problem. Själv ansåg han sig ha betydligt bättre grepp om verkligheten.

De kosovoalbanska gerillakrigarna presenterade sig bara med smeknamn och de var väl medvetna om att de aldrig kunde tala i telefon eftersom den serbiska säkerhetstjänsten lyssnade. Angivare fanns överallt, vem som helst kunde vara en spion.

Ack så fel de hade om vår naivitet. Man behöver bara läsa om IB-affären så inser man att vi svenskar egentligen levt i Kafkaland. Det var visst inte så mycket som skilde oss från andra öststatsländer med angivare, listor och kartläggningar. För en vanlig medborgare räckte det med att sätta foten på fel möte så vips blev hon eller han registrerad. Fel åsikt eller sexuell läggning ansågs också vara skäl att för evigt brännas in i registreringslängden. Vi ska inte bara tala om den skandalösa behandlingen av Jan Guillou som helt felaktigt utpekades som terroristledare inför Sveriges riksdag. Snacka om övergrepp. Usama bin Jan. Herregud. Karln borde få en rejäl ersättning från staten och en stor officiell ursäkt.

Men om man ska försöka vara positiv så kan man i alla fall slå fast att IB-människorna var noggranna och uthålliga samt kreativa. Att till exempel hitta statsfientliga tecken hos en norrländsk fältbiolog kräver ju onekligen en viss fantasi.

Trist att de var så enkelspåriga i sin jakt på kommunister att de fullständigt missade de verkliga spionerna, nämligen de som hade tillgång till intressant information.

Lika tråkigt var det att Säpo missade nynazisternas framväxt som ledde till Malexander och bombattentat mot journalister.

Och att den militära underrättelsetjänsten Must inte gav den första Bosnienbataljonen något ordentligt underlag när de skickades till Tuzla 1993. En skandal i sig att skicka ned 850 svenskar till ett krig utan att de fick fräsch information om läget på den plats de skulle till.

Nej, Sverige behöver en bra underrättelseverksamhet, både inom och utom landet. Och inte bara vi. Det är som Bo Pellnäs skrev i en debattartikel i DN: EU måste bygga upp en egen underrättelseverksamhet som motvikt till USA:s.

Och efter sanningskommissionens avslöjanden hoppas man ju att någon engagerar sig i de stora frågorna: Hur är det i dag? Har det blivit bättre eller är det fortfarande snickare med vänstersympatier som jagas? Eller är det numera muslimska rörläggare?

Man kan ju bara innerligt hoppas att saker förändrats. För om dagens spioner fortfarande är klantar som ljuger och förföljer oskyldiga så ligger vi alla illa till. Men det kan vi inte veta, det ligger ju i sakens hemliga natur. Underrättelsetjänsterna kan slöa och slarva bäst de vill, eller utföra stordåd.

Bara en sak är säker: knaster på telefonlinjen betyder inte att du är avlyssnad, tekniken är numera betydligt mer sofistikerad än så.

Något att fundera på, eller hur?

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM