Kungen och Robinson är bara skuggor på väggen

KOLUMNISTER

Det blir ingen Fröken Sverige i år. Underbart. Skönhetstävlingar känns lika fräscht som ett uppslagsverk från 1972. Det faktum att tjejer vill se bra ut är väl helt okej. Det som är irriterande är att alla står och ljuger om hur goda människor de är och vilka storartade välgärningar de ska utföra om de koras till skönhetsdrottning.

Tänk om de i stället slutat hyckla och sagt sanningen. "Jag dör av leda i Säffle, detta är min enda chans att ta mig från stan och bli känd och rik. Jag är 18 år och jag har redan fattat att det enda som är riktigt gångbart i samhället är ett känt ansikte, inte kunskaper, utbildning eller talang." Då hade det blivit intressant.

Fast inte lika spännande som kungens Brunei-äventyr. Han föddes ju till sin titel och behöver inte slåss om den i en omröstning. Tyvärr.

Märkligt att man inte kan göra med kungahuset som man gjorde med kyrkan, skilsmässa. Alla får välja om de vill sponsra kungen. Rojalister skänker lite av sin skatt till apanaget. Re-publikanerna slipper. Där snackar vi demokrati.

Och det kommer säkert att gå bra för kungen ändå. Han bevisar den gamla tesen att trägen vinner. Det gäller bara att hålla på, som Robinson. Utskällt som mobbnings-tv när det började, nu en institution som ska lämna SVT och börja gå i TV 3.

Spaltmeter har skrivits om deltagarnas pungbråck och intriger. De lyfts upp till kändisar och störtas sedan ned i bortglömdhet.

Och det är just detta som är mest fascinerande med skönhetstävlingar, kungahus och dokusåpor: de är ju bara illusioner. Vi serveras en bild som vi glatt köper trots att alla vet att verkligheten bakom ytan är en helt annan. Kungen är en vanlig karl, det finns inget heligt eller speciellt med honom. Den glans han bär på är ju en projektion av våra egna förhoppningar. Och Robinson-människorna är inte ett dugg annorlunda för att de har varit på tv och hällt sprit på varandra på diverse barer. Det gudomliga kändisskenet är något vi skänker dem, inte tvärtom.

För 2 400 år sedan skrev den grekiska filosofen Platon en berättelse om några människor som levde fastkedjade i en grotta. De enda levande de såg var skuggor på klippväggarna och de trodde verkligen att så såg människor ut. En dag kom en man för att befria dem. Han berättade att skuggorna var just skuggor och att det faktiskt fanns riktiga människor av kött och blod som såg ut som han själv.

Tror ni att de fastkedjade blev glada för att de fick veta sanningen? Svar nej. De blev skitförbannade för att karln krossat deras världsbild.

Rojalisternas kungadyrkan, kändisar och skönhetsdrottningar. Det är våra skuggor på klippväggen. Och jag kan inte begripa vad det är för fel på verkligheten.

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM