Combatfeminismen slår mot män - och kvinnor

KOLUMNISTER

Ok, det finns feminister som tycker män är djur. Och?

Det är ju knappast så att kvinnor är en homogen massa där alla är fina, vårdande, varelser stöpta i samma form. Självklart finns det alla sorter. Trist bara att Ireen von Wachenfeldt skadar de livsviktiga kvinnojourerna. Dessutom har hennes uttalande inlett jaktsäsongen på feminister.

Men folk som vägrar ifrågasätta sig själva eller lyssna på kritik blir sekteristiska, oavsett om de är feminister, politiker eller kvinnohatare. Därmed skjuter de sig också i foten. Vilket är trist för problemen i samhället kvarstår.

Även om professor Eva Lundgrens påstådda ritualmördande satanistkretsar inte går att spåra så existerar pedofilringar. Enligt organisationen Ecpat utnyttjas hundratals barn i Sverige. En 43-årig man sålde sin tioåriga dotter för bensinpengar till flera män, barnporr sprids på nätet. Och vad händer med alla flyktingbarn som försvinner? Vilka står bakom all trafficking? Man behöver inte hitta på djävulsdyrkare för att hitta jävliga företeelser.

Och att kvinnomisshandeln är ett enormt problem är det väl ingen som ifrågasätter.

I fjol polisanmäldes 23000 kvinnomisshandlar och 2050 fall av grov kvinnofridskränkning. Mörkertalet är stort, Brottförebyggande rådet uppskattar att bara 20-25 procent av våld mot kvinnor i relationer anmäls av polisen.

Män har mer makt än kvinnor och de värderas högre, både när det gäller lön och viktighet.

Därför behövs feminismen. Men genom att påstå att alla män är djur eller potentiella kvinnomisshandlare stöter man effektivt bort de män som är emot diskriminering och orättvisor. Ni vet, de som är pappalediga och tar sitt ansvar men ändå får höra att de alla är förtryckare.

Hur ska man kunna förändra något i grunden om inte dessa män är med på banan? För att inte tala om de kvinnor som inte ser sig som offer utan tycker feminism är tröttsam eftersom de inte orkar sätta sig in i problemen. De behövs ju också.

Den feministvåg som svept genom landet de senaste åren har varit nyttig men vart är man på väg nu? Mot matriarkat? Eller handlar det om combatfeminism som ska hämnas på alla oförrätter som begåtts genom åren?

Förhoppningsvis är målet ett jämställt samhälle där båda könen slipper bära konstruerade bördor, där båda könen blir vinnare därför folk kan vara som de är.

Hur kommer man i såfall dit? Det vore spännande att veta.

Och varför inte fundera ut en väg mot försoning? För det är ju trots allt strukturerna som är fienden, inte varje man i detta land.

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM