Att kräva dödsstraff är att sänka sig till plågarens nivå

KOLUMNISTER

Jag förstår att många vill slå ihjäl det sadistiska svinet som torterade Bobby till döds.

En vuxen karl som gav en liten pojke elchocker, slog honom med ett vedträ, hällde i honom sprit med hjälp av en tratt. Ett odjur som skyfflade snö över den nakna och livrädda Bobby och sedan band honom i en stol så att han till slut dog, kvävd av sina egna spyor.

Ingen kan ursäkta eller förlåta sådana handlingar.

Och hur kunde mamman se sin egen son bli torterad och till och med hjälpa till. Den pojke hon hade fött till livet, sett ta sina första steg och sjungit vaggvisor för. Mammor ska finnas till hands, hålla om sina barn när de är ledsna. Ville hon aldrig trösta sin pojke? Funderade hon inte på att slå larm när Bobby bad om att få bli dödad?

Var både hon och sambon så packade att de inte brydde sig om någonting?

Det hela är olidligt. Medan jag skriver går jag hela tiden till min elvaåring och försäkrar mig om att han mår bra, fast egentligen är det Bobby jag kramar.

Advokaten säger att mammans vilja bröts ned av sambon, att hon blev misshandlad. Paret levde i ett SM-förhållande. Han, en dömd sexbrottsling, blev upphetsad av att slå, hon underkastade sig.

Åklagaren hävdar att både mamman och sambon varit likgiltiga för Bobbys lidande. Något måste hon väl ändå ha känt när Bobbys kropp sänktes ned i en iskall sjö, insvept i plastsäckar? Måtte det bara inte ha varit lättnad.

Lynchmobben skriker på dödsstraff och vill slå ihjäl de skyldiga, låta dem känna samma lidande de utsatte Bobby för.

När känslorna tar över är det nästan omöjligt att inte dras med, de sprider sig som löpeld, kräver handling och hämnd. Men att ge efter för hat är att ge upp, det är att bli likadan som Bobbys styvfar.

Dessutom tror jag inte att någon, egentligen, vill dräpa de skyldiga utan att det i stället handlar om vrede vars enda utlopp är hårda ord.

Ingen såg Bobby när han var så rädd för föräldrarna att han kurade ihop sig i ett iskallt hönshus för att sova. Ingen verkade bry sig, förutom mormodern.

Han var borta från skolan i sex veckor, skolan ringde och pratade med mamman, nöjde sig med beskedet att han var sjuk. "Vi gör inte hembesök", säger rektorn. Men varför åkte ingen lärare eller förälder förbi med läxor eller bara för att kolla läget?

Socialen fick ingen anmälan, polisen hade ingen anledning att åka dit. Nej, det fanns inget att ta på, inga juridiska skäl till anmälan, inga formella fel. Klart att alla önskar att de gjort annorlunda men de försvarar sig med att de följt regelverket.

Byalaget bjöd inte in Bobbys föräldrar på sin fest, säkert tyckte de att föräldrarna var konstiga eller stöttes de bort. När folk är annorlunda är det naturligt att vända sig bort och det är exakt det som de flesta av oss gör: Vi blundar.

Ingen såg Bobby, ingen såg heller att Ida våldtogs av sin pappa i fem år och sedan födde hans barn när hon var tretton. Ingen såg att Ebba, 9, och Lina 13, blev våldtagna av sin far de veckor de bodde hos honom.

Nio sexövergrepp på barn anmäls varje dag, lägg till alla fall av barnmisshandel och bilden av det lyckliga folkhemmet skrumpnar ihop.

Det värsta är att ingen tar ansvar för ungarna, varken det sociala, rättssystemet, skolan, grannarna eller någon annan vuxen. Alla skyller ifrån sig, det är alltid någon annans ansvarsområde.

Ändå är det många som har sina aningar när något inte står rätt till. Det är lätt att skvallra, men svårt att våga konfrontera eller anmäla. Man vill ju inte stöta sig med någon, det är så besvärligt och föräldrarna verkade ju så trevliga.

Denna motbjudande feghet drabbar dem som är svagast och borde skyddas mest.

Så sluta skrika efter lynchmobbar, ta istället ansvar för de barn som finns i din närhet. Hedra Bobbys minne genom att våga lägga dig i och våga fråga hur ungarna egentligen mår.

Alltför många av dem lever i ett helvete utan att ha någon att be om hjälp.

Och det är faktiskt allas vårt ansvar.

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM