En stor röra av misstro – och vanmakt

KOLUMNISTER

Jag blir lycklig över att det finns så många engagerade och vettiga människor. De senaste dagarna har jag fått hundratals mejl från folk som berörts av Bobbys och de andra barnens öde. De är fulla av medlidande och sorg, men också frustrerade och besvikna över myndigheterna.

De som har anmält barn som farit illa har mötts av en mur av byråkrati och sedan har ingenting hänt.

En mamma, som själv blev misshandlad som barn, anmälde två föräldrar till socialen. Det slutade med att hon blev utfryst och var tvungen att flytta från området.

En förtvivlad pappa slåss för att hans ungar ska slippa bo hos den knarkande modern.

En mamma kämpar för att hennes våldtagna dotter ska få något så självklart som hjälp från BUP.

”För att hjälpa barnen krävs det att man orkar slåss mot myndigheterna. Systemet är byggt för att skydda sig självt”, skriver en uppgiven kvinna.

Andra menar att folk anmäler för att trakassera och därför tar socialen inte dem på allvar. Socionomer slår ifrån sig och känner sig påhoppade.

Allt är en enda stor röra av misstro och vanmakt och det är tydligt att systemet inte fungerar som det ska.

Självklart finns det föräldrar som ljuger och använder sina barn som tillhyggen i vårdnadstvister, men det är ju exakt därför ungarnas rättigheter och skydd måste stärkas.

Stilpoäng till folkhälsominister Morgan Johansson som har vett att agera i form av Lex Bobby. En social haverikommission är exakt vad som behövs för att reda ut vad som hänt när ett barn mördats, så att myndigheter och lagstiftning kan förbättras. Hoppas bara att den inte blir en mjäkig valfläskprodukt utan att kommissionen får makt och består av förnuftigt, självständigt folk som sätter barnens bästa före prestige.

Bra också att det inte handlar om att hitta syndabockar, rädda människor gör ännu fler fel, det är bättre att arbeta konstruktivt.

Bobby dog en fruktansvärd död, men barn misshandlas och våldtas varje dag, runtomkring oss. Några av dem kommer att mördas i år.

Det viktigaste är att upptäcka dem, och sedan ta hand om dessa ungar på bästa tänkbara sätt. Det får vara slut på allt dravel om brist på resurser och långa utredningar. Barn är en gåva, ingen rättighet. Inget kan vara viktigare och ha högre status, för en regering, en myndighetsperson eller en vanlig männi-ska, än att värna om dem.

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM