Pastorn jagar uppmärksamhet

KOLUMNISTER

Hur intressant är Helge Fossmo, egentligen? En skruvad pastor, känd för att ha ljugit sig genom de två rättegångar där han blev dömd för Knutbymordet, vill skaffa sig uppmärksamhet. Genast börjar hela världen vältra sig i de uttalanden han så nådigt ger från cellen.

Fossmo påstår att han blivit reformerad av samtalen med en psykolog, först nu förstår han hur genomsyrad han varit av sektkulturen i Knutby. Därför vill han nu erkänna sin skuld, att han varit delaktig i mordet på sin fru Alexandra Fossmo och i mordförsöket på Daniel Linde. Han hävdar också att ”Kristi brud” låg bakom morden. Han stödjer sig på en forskare som gjort en språkanalys av sms till barnflickan Sara Svensson som kan ha varit skrivna av Åsa Waldau, även känd som Guds speciella upphöjda människa.

Jaha, vad ska man säga?

Det är knappast första gången man ser sånt här ske. Christer Pettersson tjänade en rejäl hacka på sina legendariskt många nästan-erkännanden. Men i slutändan blev det aldrig någonting, inte ens en tumvante.

Jackie Arklöv, som alltid har trånat efter uppmärksamhet, kör ett annat race. Visst får man komma och intervjua men först måste man ha ”församtal” med honom och det är ett himla åbäkande bara för att få honom att säga flaskhals. Men Arklöv hade i alla fall vett att erkänna för polisen, till slut.

Och det är just detta, hur erkännandet gått till, som gör att det är svårt att ta Fossmo på allvar. Självklart är det oerhört viktigt att hela sanningen kommer fram men om pastorn tycker det är så viktigt att göra en mea culpa, varför sker det via media? Varför kontaktar han inte polisen?

Behovet av uppmärksamhet och bekräftelse ska inte underskattas, förr var det lika med döden att bli utstött från stammen eller landsförvisad. Att sitta inlåst och bortglömd är naturligtvis hemskt, särskilt om man har varit kung i sin församling.

Jag tror inte ett dugg på att fångar ska låsas in och sedan ska nyckeln kastas bort. Självklart ska de ha terapi och möjligheter till utbildning, samt möjlighet att träffa sina familjer och sina barn under värdiga former.

Men nog är det fan att det är mördarna och inte offren som alltid står i centrum.

Och jag, mitt pucko, sitter och skriver en kolumn i ämnet och ger därmed Fossmo ännu mer uppmärksamhet. Dags att sluta med andra ord.

Johanne Hildebrandt

ARTIKELN HANDLAR OM