Skickar vi dem ska vi också backa upp dem

KOLUMNISTER

I dag firas Veterandagen utanför Sjöhistoriska museét i Stockholm. De svenskar som har tjänstgjort utomlands ska hedras, soldater som utmärkt sig

i krigets Afghanistan kommer att få medalj.

Den som har möjlighet att gå dit borde också göra det.

Vikten av stöd och uppskattning ska inte underskattas. Sverige skickar tusen soldater till Afghanistan varje år, kvinnor och män som riskerar att dö och invalidiseras.

De har tusentals anhöriga här hemma som oroar sig, tar hand om hem och barn och ständigt fruktar att något hemskt ska ske.

Om nu Sverige har beslutat att skicka ut dessa soldater, poliser, observatörer och alla andra som tjänstgör utomlands under svåra omständigheter, så måste de också få uppbackning, från hela samhället.

Skälet till att jag ständigt påpekar detta beror inte på att jag är en ”krigshetsare” som vissa påstår utan för att jag förstår soldaternas situation, både när det gäller svårigheterna i Afghanistan och här hemma.

Under tjugo år som krigsreporter har jag blivit beskjuten, hotad till livet, fått konstiga sjukdomar, varit nära att dö och fått själen söndersliten av människors lidande.

Sådana upplevelser påverkar en på djupet och det är inte roligt att komma hem till en oförstående miljö. Människor som inte har en aning om vad de pratar om fördömer och anser sig veta exakt hur saker och ting är.

Kollegor och chefer, som aldrig satt en fot i en krigszon, orkar inte bry sig utan är bara intresserade av att verksamheten ska pågå som vanligt. Okunskap och ointresse skapar frustration, och gör det ännu jobbigare att landa i vardagen.

Några soldater som jag följt på plats i Afghanistan har stressyndrom. De är nedstämda, irriterade, grubblar över existentiella frågor och mår inte särskilt bra. Det är inget konstigt och går över men det gör ont och är ytterligare en påfrestning, även för familjerna.

Lyckligtvis har försvarsmakten blivit mycket bättre på att ta hand om sina soldater och erbjuda hjälp, där har medierna en del att lära.

Med dessa ord slutar jag på Aftonbladet, men jag fortsätter att skriva kolumner på Svenska Dagbladets ledarsidor, en plats där jag är mycket stolt över att få vara.

Tack alla läsare för dessa tio år. Om jag lyckats öka förståelsen för världen, soldaterna och den komplexa situationen i Afghanistan hos någon av er är jag fullständigt nöjd.

ARTIKELN HANDLAR OM