Min första impuls: bort med barnen

KOLUMNISTER

Det hade kunnat vara vi.

Jag och mina barn som jag skulle ha försökt rädda undan en brand på det mest självklara sätt:

Få ut dem. Få bort dem från branden.

Jag nämner det för en kollega. Men han fattar ingenting.

”Det är väl klart att man stannar kvar och stänger dörrarna. Minns du inte det från skolans brandövningar?”

Eeeh, nej.

Skolans brandövningar handlade om att springa fortast av alla ut till skolgården när larmet gick.

Just det, springa UT från den förmodat brinnande byggnaden.

Och jag minns att man ska krypa längs med golvet för att ta sig ut.

Hmm: Ta sig ut, alltså.

Ett tips från brandkåren var att blöta en filt och hänga över sig när man skulle forcera lågorna på väg ut.

På väg ut, var det.

Jag kan inte påminna mig om att någon någonsin trimmat mig i att motstå den mest primitiva impulsen som finns, nämligen att avlägsna sina barn och sig själv från en rejält hotande fara.

Att det är farligt när det brinner häftigt några våningar under ens egen kan väl ingen förneka.

I min föreställningsvärld är det ren dårskap att låsa in sig och hoppas att brandkåren kommer i tid och att brandkåren i så fall har en stegbil som räcker till femte våningen.

Jag kan faktiskt höra hur folk skulle mumla i efterhand: Men varför tog hon inte barnen och sprang ut, bara?

ARTIKELN HANDLAR OM