Grisar är allätare – precis som vi

Läs Karin Ahlborgs krönika

KOLUMNISTER

Ska grisar äta andra grisar?

Inte mig emot, om jag bara får välja.

Vi har väldigt svårt att köpa kannibalism som affärsidé. Det är därför det blir larmigt när Ekot i radio rapporterar att det är fullt tillåtet att ge grisar blod- och fettprodukter från redan döda grisar ­ i fodret.

När galna ko-sjukan briserade på 90-talet förbjöds kött- och benmjöl i ­foder eftersom det kan bära på smitt­ämnen.

Blod- och fett gör inte det, men i Sverige har branschen tillsammans bestämt sig för att inte använda animaliskt protein till grisar.

Det är inte helt lätt att begripa eftersom grisar, precis som vi, är allätare.

Och enligt Veterinärförbundets informationschef Johan Beck-Friis så håller sig inte grisar med en etik som vi gör. För nassarna spelar det ingen roll om de knaprar rådjur eller griskusin.

Vi har inte tidigare hållit oss med den etiska överföringen till djur heller. Det är lustigt att svenskar, som förvandlas till Bullerbybor när det kommer till djur, tycker att det är rart när grisar på gammeldags vis matas med köksavfall med både blodpudding och fettslamsor och halva kotletter medan de får kväljningar av tanken på samma saker i fodret i förädlad form.

Men okej, då. I Sverige matas inte ­grisarna med blodmjöl.

I stället måste det proteinet ersättas med soja.

Och om den miljömässiga katastrof som sojaodlingar i Sydamerika, som vi importerar från, orsakar har Naturskyddsföreningen skrivit mycket och indignerat.

Visserligen finns det fler bottnar ­

i det här men i sitt enklaste slag är frågan för alla svenskar:

Miljö eller etik?

Valet är ingen självklarhet. Därför är det snurrigt med ett förbud mot ett slags protein.

Vi kan väl få välja?

Med det menar jag inte att maten ska märkas med foderslag utan att allt kött, också sammansatta livsmedel, märks med ursprungsland.

Svenskt kött – sojaprotein.

Danskt kött – animaliskt protein.

ARTIKELN HANDLAR OM